Något är fel...

... Kan dock inte sätta fingret på VAD det är som inte står rätt till.
Vet bara att det inte alls är som det borde vara. . .
Har känt mej sjuk/dålig/konstig/duven/klen/trött ganska länge nu.
Har dock underrättat mej själv om att det är vintern som, än en gång, lyckats överrumpla mej och plockat ned det jag ansett att jag byggt upp så himlarns bra.
Har deppat över att jag, troligtvis, ÄR och ALLTID kommer att vara ett "psykfall" - En prick på jorden som inte uppfyller de inre kraven som krävs för att "passa in" och "flyta med" i dagens samhälle.

Så kom MÅNDAGEN.
Gick morgonprommisen med Melvin - skulle ropa på honom men insåg att jag inte hade så värst mycket att komma med.
När han inte lyssnade på mitt mjäkiga läte så försökte jag få till en lite bestämdare ton - hände inte speciellt mycket - lät typ lika "mjäkigt" igen. . .
Jahapp - tänkte jag.
Har nämligen varit med om detta förr när jag inte mått bra.
-Alla "krafter", som i "friskt" tillstånd har varit helt självklara, blir som bortblåsta.
Inget mer med det.
Bara att "acceptera" (vilket alla psykologer har präntat in i skallen att jag skall göra när jag mår dåligt. "Acceptera och kom i håg att du blir bättre när den jobbiga perioden är över").

När jag hade gått halva vägen kändes det som att mina ögon rullade upp i pannan för någon hundradels sekund, typ som när man "hymlar" med ögonen.
-WHAT?!
Fattade inte alls vad som hände!
"Varför gjorde jag sådär?!" -tänkte jag. För det var väl jag som gjorde det?
Eller "blev det bara så"?
Varför blir det så?
Inbillade jag mej allt?

Lade ihop mitt dåliga mående med ögonhymlarhändelsen och insåg att jag inbillade mej stort!
Slutförde prommisen som vanligt.
När jag kom hem var jag helt slut.
Hade tänkt åka och handla men kände mej så trött att det fick vänta lite. Hade ju hela dagen på mej.

När klockan var ca 12.30 klev jag iaf in i duschen.
Var rätt skönt så jag passade på att ta mej ett bad på samma gång.
Smetade in nyllet med ansiktsmask och lutade mej tillbaka.
Lagomt tills vattnet hade lyckats fylla upp badkaret hade jag tröttnat (tröttnar ganska snabbt på saker och ting), drog ur "pluggen" och lät vattnet rinna ur.
Då ca 3/4 av vattnet hade runnit ur slog jag på vattnet igen för att kunna skölja bort ansiktsmasken och det balsam jag hade i kaluffsen.
Det var precis DÅ någonting hände.
Jag vet inte riktigt vad men när jag "kom tillbaka" märkte jag att det röck i hela min kropp!
Jag låg på sidan som upptryckt mot badkarskanten och tokröck i kroppen.
Detta var inget som pågick spec länge. Nej, antagligen bara några sekunder.
Då jag antagligen var avsvimmad, eller iaf inte vid medvetande, då det hela startade så kan jag ju inte säga HUR länge jag höll på.
Efter ryckningarna/kramperna så skakade hela min kropp. Har aldrig varit med om att vara så spak.
Blev EXTREMT illamående - tog mej ur badkaret och slängde huvudet i toaletten - säker på att jag skulle kräkas... -...Kom inget.
Illamåendet gick över lika fort som det kom men skakningarna höll i sig.
Vet inte om jag skakade av rädsla eller om kroppen var skakig efter krampanfallet.

Hur som haver så vart jag fan rätt skraj av detta.
Hoppade handlingen den dagen.
Ska jag vara ärlig så vågade jag mej inte ut med bilen.
Alltså, hade känst lite "risky" då jag inte visste om hjärnan tänkt trycka på "OFF" igen...
Tur var väl det, för senare under kvällen började jag dock kräkas.
Kräktes fler än en gång om man säger så..
Magsjuka?
Magsjuka med krampanfall?... hmmm.... ?

Är jag verkligen "Psyksjuk" som det sägs?

Eller kan det vara som jag alltid trott; något annat FYSISKT fel i min kropp?

För ca 5-6 år sedan så hände en liknande sak.

Blev då skickad till doktor för att ta prover - "Allt ser fint ut! Det är inga fel på dej!"

Tack för det televerket!

Fick då börja hos psykologer och psykläkare. Har troligtvis varit hos alla psykläkare och psykologer som finns.

(Nej, det har jag väl inte men det känns så.)

NU när detta hände IGEN (jag menar; man kör väl inte igång och krampar bara sådär om det inte är något som är lite galet?!) beslutade jag mej för att det här banne mej skall ifrågasättas!

Så på tisdag morgon, 08:00 för att vara exakt, ringde jag till min läkare i Långshyttan.

Fick givetvis prata med en sjuksyrra först men hon tyckte att detta lät underligt så hon talade om att doktorn skulle få ringa upp mej.

ca 17.00 ringer han! DOKTORN!

Jag vet hur det brukar låta; "hör av dej om det skulle hända igen så får vi se vilka åtgärder vi skall vidta".

Jag hade, DÄRFÖR, förberett mej på att:

*tvinga honom att undersöka mej,

*ta prover

*OCH röntga min hjärna

Det som gjorde mej så förbluffad (efter att ha berättat hela denna händelse för honom och även berättat om den gången för 5-6 år sedan) var att DOKTORN SJÄLV sa att jag skulle komma till honom på Fredag "för att göra en undersökning och ta prover". . . . sedan sa han att han skulle skicka en remiss till Avesta - jag skulle dit och röntga hjärnan!

Ja, så ser det ut för mej.

Nu har jag skrivit ett inlägg igen. Blir glest mellan gångerna men jag är så jävla trött att jag mest bara orkar ligga i soffan / sängen.

Hoppas på ändring inom det snaraste!

Kram , Puss