Trots eller städ?

Tack Vickan för dina positiva argument ang mitt förra deppinlägg!
Du är en riktig solstråle du!

Idag skulle jag till "den nya" (psykologen), men fick ett samtal i morse om att hon var sjuk så jag får vänta en vecka till innan vårat nästa möte. . .
Passade på att hälsa på mormor och morfar en sväng.
Där gick det dock inte att vara länge då mormor hade nippran på att ELDA i vedspisen. 27 grader hade de inne... Sötmormor.
Var mysigt att träffa dem en sväng iaf.
Nu har jag funderingar på att ta en "sväng om" med dammsugaren.
Känns inte allt för lockande men det är välbehövligt..
Ska även kolla lite olika utbildningar och alternativ.
Vi kom fram till det igår, jag och syon, att det faktiskt är BRA om jag vet PRECIS vad jag vill så jag kan fokusera kursvalen på det.
Fungerar det nu att läsa så kommer jag givetvis att fortsätta och försöka få till en utbildning ju och då är det bra att ha ett klart mål.
Ambulanssjukvårdare är nog uteslutet. - Var en lång och tuff utbildning så det kanske är lite väl högt siktat, plus att jag inte hade alla "grundämnen" som man hade behövt för att börja läsa till det.

Det blir nog samtalsterapeut av mej! :o)

Nej, nu är det dags att sätta igång min dammsugarvals.
Fan!
Är ju så fint väder!
Borde ju vara ute och suga i mej lite av solen nu när den ÄNTLIGEN bjussar på lite av sina strålar...
hmmm.... får se vad jag gör.
Kanske ska trotsa solen, strejka liksom - precis som DEN har gjort mot MEJ den senaste tiden...
-SKITSOL!

Kram , Puss

****************************

NAMN: Madelene Klockarmats



ÅLDER: 22 år, 10 månader och 16 dagar (Alltså; 8 356 dagar gammal.)


STJÄRNTECKEN: Vågen

(KINESISK ASTROLOGI: "ELEMENT" - Eld , "DJUR" - Kanin)

LÄNGD: 168000 meter under ytan

VIKT: 100000 kg

LIVSPARTNER: Hunden Melvin

HJÄRTA OCH KÄNSLOR: Utbytta mot ett "isblock" som lämnat Antarktis och, på sin flytande resa, funnit mej.

SEXLIV: Tänker tyvärr inte skriva om DÖDEN i detta inlägg.


ALLMÄNTILLSTÅND: Höstdeprimerad som, med största säkerhet, kommer bidra till jordens undergång lååååångt före alla olika miljökatastrofer. . . .

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det var en liten "snabbinfo" där.
Nåja, vaknade i morse och insåg att det var höst - Inte bra för mitt mående och humör.
Har känt mej allt tröttare, segare och haft mindre motivation till saker och ting ett tag nu och, som sagt, i morse insåg jag att det har med årstiden att göra... Nu är jag på väg in i det grå, trista som får mej att brista (hah, fick till ett rim där ju!). . .


Alltså, jag har ju iaf hunnit dragit igång det där med "studier" litegrann och idag var jag på möte på Hedemora Lärcentrum.
Gick faktiskt förvånansvärt bra!
Jag har nu sökt en kurs som heter "etik och livsfrågor" för att känna på hur det är att studera.
OM det överhuvudtaget är min "grej".
Tur som fan att jag hann få "bollen i rullning" innan denna "nedstämdheten" började sitt sökande efter mej igen.
Nu gäller det bara att den fortsätter "rulla". . .


Helgen har bjudit på både gott och ont.
Fredagen var jag och Lina till Borlänge och hade MysPys.
Äntligen! Det var verkligen super att få umgås lite med henne! Hon är en kanonvän och jag är verkligen lyckligt lottad som får ha så fina människor omkring mej som jag faktiskt har!
Kvällen sedan innehöll KRÄFTSKIVA hos Micke och Sofia med massa underbara människor!
Det var, som vanligt, skitkul!
-Jag njuter verkligen runt dessa människor!


Lördagen sedan innehöll en del huvudvärk...
Åkte hem till Skedvi då Peter, Linda och deras lilla Julia var hemma för att fixa datorerna (rättare sagt; Peter skulle greja med dem).
Då även MIN dator har sina fel och brister (Små mystiska rutor som trollas fram från ingenstanns t.ex men även en ljungel av annat lurt också) så var det bara att ta huvudvärken under armen och vackert åka hem dit. -Tack Peter för hjälpen!


Kvällen och spelningen då...?
-Njae, jag kan inte påstå att jag var i mitt "esse" direkt... Fan vad usel jag kände mej rent ut sagt!
nästan så jag skämdes... Paniken höll på att infinna sig men tillslut fick jag bukt på det hela.
- påminde mej själv om att inte heller JAG är mer än människa utan faktiskt KAN ha "mindre bra" dagar. I lördags var det en sådan dag.
Bara att ta och hoppas på mer energi och spontanitet till nästa gång.


Tyvärr så vet jag inte om min negativa "aura" lyste igenom och smittade gästerna.
Kvällen slutade nämligen med två skadade och en gripen - två polisbilar och två ambulanser. . .
Det var verkligen inget kul, men ändå mindre skoj var att jag insåg hur jävla ILLA det är med "räddningstjänsten"!
Gissa om det tog lång tid?! och GISSA om det ens var lätt att NÅ sos!!!???
Hur illa som helst och folk har fan hunnit dö flera gånger om det hade varit så illa.
Ingen överdrift - det TOG lång tid!
Nu snackar vi alltså ca 45 min innan polisen kom och, ja, säkert över timmen innan första ambulansen kom!
Skrämmande anser jag.

Mamma och syster har iaf varit urgulliga och rakat Melvin en sista gång nu före vintern.
Blev jättesöt men oj vad han fryster!
Han får gå med "kläder" nu, men det stör inte honom det minsta!

Melvin från i sommras!

Nej, jag är riktigt "snurrig" nu.

Vet ingenting och förstår mej verkligen inte på mej själv eller hur jag tänker!

Jag vet, med bestämdhet, hur jag vill ha vissa saker men blir ändå helt knäckt när det blir så.

Alltså är det INTE så jag vill ha det... -Eller jo, det är ju det... -Eller inte?!

Blir tokig!

Imorgon ska jag fråga min nya psykolog om jag inte är skitsofren...

Alltså, hur fan kan jag annars vara så fruktinsvärt DUBBEL att jag inte ens begriper det minsta av hur jag själv tänker och fungerar?!

Det är omöjligt för mej att förstå, hur ska då andra förstå?

Hur ska jag hantera detta?

Är det det jag har bestämt mej för som jag skall fullfölja (trots att det gör ont)?

eller är det känslorna, som säger helt tvärt emot, som jag skall gå efter?!

FATTA HUR SVÅRT DET ÄR NÄR TANKE OOCH KÄNSLA MOTARBETAR VARANDRA TILL 1000!

Nu är det färdigskrivet för idag.

Även då jag känner mej låg och sur så ska jag försöka att glädja mej åt det possitiva studiemötet som jag nyss haft.

Kram , Puss

Dagen:

*Avslutning på Grön Rehab - Vi hade "knytis" och jag har lite ångest över att jag åt lite för mycket.
Tråkigt att det är slut på rehaben nu men det känns samtidigt helt OK då jag har annat på gång nu till skillnad från förra gången jag avslutade där (har ju gått två gånger).
*Solade på Hud & Kropps boden - skönt, men hade svårt att slappna av.
Det liksom röck i mej hela tiden och jag funderade på vad fan jag skulle lägga mej i den lådan och slösa tid för...?? Men jo, lite skönt var det också. Kände att jag behövde klämma in lite "egen tid".
*Hem till Skedvi - Dammsög ur all skog som följt med hem i bilen efter alla skogsutflykter som jag och vovvisen gjort under rehabiliteringen
*Repade - sista repet med bandet innan spelningen på LÖRDAG. Har kunnat gått bättre för min del känner jag. Men det är väl helt i sin ordning. Man ska ALDRIG vara riktigt nöjd med sista repet före ett gig.

Nu väntar sängen.
Ska bara ut en snabbis med vovvis och sedan kommer jag att slockna som en klubbad säl.
I morgon ska jag och underbara-Lina åka till Borlänge. - MyyyysPyyys!
Imorgon kväll blir det ev kräftskiva hos Micke och Sofia. - Sköj!

Sleep Tight!

Kram , Puss

Tryggare..

Åh, idag ringde syon upp mej!
Yes!
Vi bokade in ett möte på måndag kl 13.00 - PERFEKT!
Jag har bara hört positiva saker om denna människa och de personer som jag känner som har varit i kontakt med henne har varit jättenöjda och känt ett bra stöd från Ninni, som hon heter.
Kan säga att det känns som, iaf, det ena benet har landat på jorden igen nu.
var lite "lost" där ett tag. . .

Förresten, vet ni att jag har fått ett nytt husdjur?!
-Flugan!
Jag har EN fluga inne i min lägenhet.
Skrev om den för någon dag sedan, att den höll på att framkalla ett "psykbryt" hos mej.
Lyckades då, trots försök, inte att döda den och när jag öppnade fönstret för att släppa ut den och den VÄGRADE flyga ut så väcktes en liten "flugkärlek" inom mej.
Den följer mej överallt (även då jag kommer ur duschen), och jag har fan inte hjärta att döda den nu heller.
Har, som sagt, försökt släppa ut den, men den vill inte!
Just nu sitter den på stolen mitt emot mej... hmm... undrar om jag ska prata lite med den...?
Vi är ju liksom "vänner" nu tydligen... ja, så kan det vara...

Skitsamma!
åter till MEJ (detta är trotts allt MIN blogg).
Idag, som för att fira att jag ÄNTLIGEN har ngt vettigt på gång, gick jag in på hud och kropps boden och beställde tid för en "topp till tå" behandling.
Fick nämligen ett presentkort av Erik när jag fyllde år förra året.
Då massage är det absolut BÄSTA jag vet så har jag sparat det där. .
Tänkt att det skall användas vid ett extremt "passande" tillfälle.
NU kändes det som att det där "extremt-passande-tillfället" har infunnit sig i mitt liv.
Jag har varit förväntansfull och ideérik - brytits ner, lyckats gjort om mina "planer" lite grann och tagit tag i det (ist för som jag brukar; tjura ihop, tappa all ork och driv och tycka att livet är meningslöst) och byggt upp ett nytt "hopp".
Känner mej både helt slut och jätteduktig så nu var det dags för massage!
Onsdagen den 8:e ser jag alltså fram emot som bara den!

Mötet med Ninni är alltså bokat. - Innebär att jag kan slappna av fram tills på måndag då vi förhoppningsvis kommer fram till ngt himla bra!

-Sköööönt!

Nu kan jag lägga lite fokus på att lära in TEXTER.

Vi ska ju nämligen

SPELA MED BANDET PÅ FÄGGEBY PIZZERIA PÅ LÖRDAG KVÄLL !

Blir kul!

Hoppas på mycket folk. . . . = KOM OCH KOLLA/PARTA MED OSS!!!

Slut för nu.

Kram , Puss

Oskriven bok & Hoppet tillbaka

Svart och Vit... Kan man tänka sig...

Att det var VÄRLDENS regnväder i morse när jag lättade på ögonlocken gjorde mej INGENTING!

-Jag kände mej nämligen själv som ett ÄNDÅ VÄRRE oväder. -MED MASSA ÅSKA I TILL OCH MED!
Så vad fan gjorde lite regn där jag, självaste åskmolnet, dundrade fram?!

Morgonen var, lika som natten, svinig och gjorde mej riktigt jävla ont!
Fattar inte hur man kan må så dåligt på bara en handvändning...?!
Som jag brukar säga till ANDRA när det "kör i hop sig": "försök att se det från andra vinklar"..
Pytts! själv har jag, UPPENBART, tilldelats ett tunnelseende då jag föddes.
Rakt fram kör jag och råkar det komma en mur i vägen så kollar jag inte om man kan ta sig runt den på ngt vis eller om den verkligen är så HÖG och OMÖJLIG som den "känns". . .
Näpp, då lägger jag mej ner och dör eller så slår jag på den, i tron om att den ska falla sönder så jag kan kliva rakt igenom, vilket inte lyckas så jag dör även i det alternativet

trevligt va?!
Ett riktigt bitter-fitte-monster var jag ända fram tills mötet med Gunilla!
Hon är MIN "spegel".
HON kan verkligen få MEJ att göra det där som jag säger till andra att försöka sig på.
-TACK!
Nu är hoppet tillbaka och jag har försökt att nå en syo ang kurser som jag vill läsa!
(ringde och pratade in ett meddelande, hoppas hon ringer mej i morgon. men fatta att JAG, Telefon-Pratar-Hataren, RINGDE!)
VI (=jag och Gunilla) har även bokat in ett nytt möte med FK.
Det senaste var det luddigaste och mest obegripliga möte jag någonsin haft...
Men som sagt: smart kanske att börja med någon ENSTAKA kurs för att se så jag verkligen pallar!
Jag hade siktat in mej på att köra hela utbildningen här och nu... Kanske, vid närmare eftertanke, var lite VÄL häftigt....
Hoppas på att få smyga igång med en eller ett par kurser iaf nu då!

Träffade även min NYA psykolog idag!
Gissa om HON verkar bra då?!
kändes helrätt och jag ser verkligen fram emot våra möten.
Hon var väldigt inriktad på att vi skulle försöka "lära känna Madelene"!
Wow! Då kanske jag kan "driva ut" eller bli "vän" med det saboterande monstret som har bosatt sig i min kropp! -YES YES YES!!!!

Hon frågade om jag kunde tänka mej att föra lite "dagbok"...
Hah, där kom mitt bokskriveri igång av sig självt också!
Jag har ju redan skrivit en bok, sedan började jag med bloggen och har inte tagit tag i det där med bokskrivning mer, men nu var det dags!
Vist ska jag skriva!
köpte en bok efter besöket hos henne.
Just nu är boken mycket lättläst - men jag ska fylla den med massa tankar, planer, hat och kärlek!

Kram , Puss

Security

http://www.youtube.com/watch?v=1tbHn2-7hdk&feature=related

Dagen visade sig inte vilja samarbeta med mej och mitt eget uppsatta mål.
Ganska patetiskt, men just nu känner jag mej jävligt liten, ensam och ynklig.
-Tom, "bromsad" och utan hopp.
Jo, jag är ju lite sån - "ALLT eller INGET-tjej".

FK hade tydligen ställt in sig på att jag skulle ut på PRAKTIK(!!!)
Det var liksom därför jag letat mej vansinnig på utbildningar och sånt ist då jag VET vad jag VILL och verkligen inte har "problem" att jobba.
"PROBLEMET" är ju JAG!!!!

Det är uppenbart att jag är superspeciell!
Kan inte finnas fler som mej!
Jag är INTE LAT, jag HAR VILJOR, PLANER OCH FRAMTIDSVISIONER!
"KRUKSET" med mej är att jag inte lyckas samarbeta med mej SJÄLV!

Ibland kommer verkligen KONSTIGA tankar över min hjärna.
Tankar som att jag kanske är "beslagtagen" av onda "demoner"...
"Demoner" som får mej att göra saker mot andra och mot mej själv som jag inte alls vill, "demoner" som får mej själv att vilja slita min egen kropp i stycken,
"demoner" som sparkar på mej tills jag ligger, och då jag ligger, sparkar de ändå mer...

Nej, så är det väl förstås inte.
Men hur ska man förklara att man ena veckan kan klara att arbeta 100% utan några som helst problem medans man andra veckan inte ens orkar/klarar att sköta sin egen hygien?!
Att detta inte är något som jag kan "planera", utan att perioderna kommer när de själva vill...?!
Hur förklarar man det utan att låta som någon liten idiot som bara försöker leva på mini"bidrag" och alltid får skämmas när man ska presentera sig för nya människor då man är "22 år och SJUKSKRIVEN"?!

Jag behöver inte sättas ut i någon jävla butik för att "socialtränas" och göra någon pissig PRAKTIK som inte kommer att ge mej ett jota i slutänden!
Nej, jag ville pröva att studera! - Fungerade det så kan jag skatta mej lycklig och stolt över att äntligen hittat ngt som fungerar även då jag själv inte brukar vara den bästa sammarbetspartnern med mej själv! (svårt att förstå det där va?....)

Fan, att få jobba med och hjälpa människor är verkligen det jag vill och brinner för!
Har förbannat svårt att hjälpa mej själv men när det gäller andra är jag banne mej jävligt skarp.
Inget jävla knussel.
Säger vad jag tycker, vad jag tror kommer hända om de inte ändrar sitt tänkande eller sitt livsmönster, ger små tips och tankeknep, vänder och vrider lite på synvinklar osv..
Kanske låter "rått", men IBLAND behöver personer som ber om hjälp och delar med sig av sina grubblerier, få höra den bistra sanningen från någon annan för att inse att det är dags att ta tag i "problemet".
Oftast är jag inte "rå" som jag fick det att låta nu.
Nej, för det mesta räcker det med att vara klok och dela med sig av lite tankar...
Att jag kan sitta och skriva så här om mej själv är just för att jag, genom alla jävla år, har märkt att folk vänder sig till mej med problem, bekymmer och tankar.
Nu, sedan min sjukskrivning, har jag träffat massor av människor med dåligt mående och dem har jag verkligen försökt hjälpa med små råd och kommentarer mm.
Enklast vore om jag kunde sätta mej ner och ge alla dessa "kloka råd" till mej själv - går ej. Belive me, I´ve tryed....
varje liten kommentar och varje litet "tips" som jag ger till andra ger även något till mej själv...
Kan inte förklara HUR men så är det.
Därför jag tror att detta är mitt "kall" (om man nu skall tro och använda sig av sådanna ord).
Har fått många "TACK" genom åren och senast idag fick jag höra att det finns flera i gruppen som har sagt "hur kan hon, som är så ung, vara så otroligt klok?"

Japps, nu skryter jag! Men det kan jag väl fan få göra när jag sitter här och tycker skitsynd om mej själv och ingenting av allt "smart" och "klokt" som andra får, biter på mej!?

Nej, nu funderar jag....
-Det är VERKLIGEN detta jag vill!
ska jag tro att jag är "REDO" nu då?- Att jag klarar mej och kommer att fixa studier även då det åter igen kommer att mörkna?
Isf, SKITER jag i FK, börjar studera, - efter tre terminer har jag sått mitt "frö" inom psykiatrin - bara att jobba. -som det allra lägsta så klart, men det gör jag så gärna i något år för att sedan välja själv hur mycket jag vill utveckla mitt "frö". . .
Bara jag har grunden så väljer jag ju själv sedan hur mycket jag orkar och vill utveckla mej. Samtalsterapeut, föreläsare, eller en sådan som åker runt och tipsar om hur man kan göra arbetsmiljön och stämningen på arbetsplatser trevligare är ju idéer som ligger och gror.
men som sagt: först GRUNDEN.

Ska jag kasta mej ut nu då?
För tillfället ser jag att det bara finns två alternativ:
1. Ut NU och studera - skita i FK = "FRISK"
2. Följa FK´s äckel"mall" och skaffa PRAKTIKPLATS - kväva livsglädjen, stoltheten och låsa in sig i "sjukbubblan" = DÖD inom kort..

Här ser det ju för blotta ögat "LÄTT" ut. -Det är det INTE!
Grejen är att börjar jag studera och det FUNGERAR så kan det inte bli bättre!
Men fungerar det INTE så står jag där, helt jävla ensam och misslyckad och då kommer jag att starta på ruta ett igen om jag ens överlever . . .
Om man ändå hade en "spåkula" och kunde se en liten glimt in i framtiden!
Det skulle vara värt hur mycket som helst!
Den lyxen har INGEN, inte heller jag. . .

Ska träffa Gunilla (psykologen) i morgon.
Ska även träffa Katarina (NYA psykologen).
Ganska bra tillfälle att träffa lite "betalda vänner" nu tror jag...

Pissigt, skrytigt, egensinnigt och bittert inlägg.
Ja, så blir det ibland.

Kram , Puss

Imorgon - NYTT LIV!...

....Aningens överdriven överskrift men just i detta nu känns det så!
Har, för ett par timmar sedan, kommit hem från en mycket avslappnande och trevlig helg i Söderhamn.
Jag och Erik blåste upp över helgen för att koppla av några dagar.
Det blev prommisar, skratt, bus, lyxmiddag på Albertina och en hel del vila.
Skönt och välbehövligt.

Nu sitter jag här - livrädd men samtidigt fruktansvärt uppspelt av vad morgondagen kommer att ställa mej i för riktning!
Kommer det att bli som jag har tänkt och planerat eller har jag missat någon viktig detalj som sätter STOPP för mina framtidsvisioner?
Det är nämligen i morgon, 13.15 närmare bestämt, som jag ska ha möte med FK.
Det är DÅ jag ska tala om att jag hittat en utbildning som jag verkligen vill gå - och hon ska svara JA eller NEJ...

Inte för att hon bestämmer över mitt liv direkt som jag fick det att låta nu, men än så länge känner jag mej på tok för osäker på mej själv.
Jopps, jag mår och känner mej riktigt "stabil" och jag har en tro på mej själv som jag inte kan minnas att jag har haft förut... Inte så här länge iaf... eller?...
Hur det än är så brukar jag ju nästan alltid "friskförklara" mej själv när jag mår bra/ har bra perioder vilket sedan leder till total dödsångest när jag, återigen, "faller" ner i pessimistträsket...
Jag slutar dock ALDRIG att hoppas och varför skulle denna gång inte kunna vara den gången då jag faktiskt har LYCKATS komma "ur" skiten och kan börja leva "normalt"?

Det som, för mej just nu, är så viktigt är att FK förstår detta och inte "släpper" taget om mej riktigt ännu.
Skulle verkligen vilja finnas kvar under deras vingar tills jag märker att mina egna faktiskt bär mej. . .

Hoppas och tror på mötet i morgon.
Blir det positiv respons så får jag BRÅDIS!
Den 25:e Augusti är sista ansökningsdagen, vilket alltså är NU på ONSDAG!!!
Men, jag kommer att söka så fort jag fått klartecken så jag känner mej ändå lugn vad gäller den biten.

du som har orkat läsa ända till HIT kanske undrar: -"Men vad är det för jävla utbildning då????"
Svar: -OMVÅRDNAD! (Där jag ska rikta in mej på psykologi)
Jag kommer inte att nå mitt livsmål efter denna utbildning men en bra början blir det och en liten grund att starta på.
Målet är nämligen att få guida och coacha människor.
-Få dem att trivas så bra som möjligt med sig själva, hitta just DERAS mening och njutning i livet..
Åter igen: Man lever ju trots allt bara EN gång och det en väldigt KORT tid i världshistorieboken. . . .

Vet ej hur jag skall gå till väga...?
-Bli samtalsterapeut, Föreläsare, Författare eller kanske allt på samma gång?
Nåja, FÖRST OCH FRÄMST ska jag klara denna utbildning!

Nu ska jag coacha mej själv lite så jag tar mej ner i tvättstugan...
OCH överleva en FLUGJÄVEL som håller på att driva mej till vansinnets förgård.
Hmmm... Blir ingen bra "Livs Coach" om jag själv inte klarar av att hantera en liten fluga.
jobbar på det och återkommer.

Kram , Puss

Vican & Jag

Jag och Vican

Idag startade jag med att ta ut Vican och vovisarna på en morgonprommis.

Vi skulle "undersöka" berget som ligger strax ovanför mitt hem.

Jag brukar inte föredra att traska runt alldelens solo på berg, men idag, när jag hade Vickis med mej, kände jag mej kaxig nog att "bestiga" det!

Sagt och gjort.

Vi gick.... Vi gick... vi gick och vi gick och funderade när fan backen skulle ta slut, vägen skulle svänga av hemåt och vi skulle avsluta prommisen...

Visade sig att det aldrig skedde...

Mitt uppe på berget började det även spöregna.

När berget väl hade segrat över vår envishet fick vi ta det trista beslutet att vända.

-Samma väg tillbaka (vilket jag HATAR)

Vi har iaf funnit en oändlig backe här hemma i Husby.

-Sant! Den tog verkligen ALDRIG slut!

9570 steg hade jag tagit när vi, två blöta sillar och tre slokörade vovvar, väl var hemma igen! Den kändes iaf bra!

Fick ju även en liten stund tillsammans med Söt-Vickan vilket tyvärr sker på tok för sällan!

Nu är jag precis hemkommen från gruppterapi, besök hos sköterskan och ett apoteksbesök som var allt annat än trevligt!

-Helvete vilka surkärringar det finns! Nästan så man tycker lite synd om henne. Undrar vad hon saknar i livet....? ;o)

Tänkte erbjuda henne mina mediciner. Kändes nästan som att hon behövde dem mer än jag.

Skulle kunna skriva hela vår konversation nu men det orkar inte jag.

Hon försökte "sätta sig över mej" (eller ngt) vilket hon misslyckades totalt med. Istället tog jag min medicin och gick ut med huvudet högt.

Har betalt räkningar nu oxå.

INTE någon fördel att vara sjuk vill jag lova..

Men nu ska ju jag försöka mej på att göra något "vanligt".

Håller det och jag inte "ballar ur" så hoppas jag kunna stå på mina egna ben snart och jobba till mej min alldeles EGNA ekonomi! HOPPAS HOPPAS HOPPAS!

Möte på måndag med FK och jag hoppas att hon kan låta mej testa mina vingar nu.

Tvivlar inte så mycket på det iofs.

Det jag är rädd för är att hon kommer tro FÖR MYCKET på mina idéer, "släppa ut" mej och att jag sedan inte klarar det utan åter kastas ut för det djävulska pessimiststupet...

Nåja, än är jag OPTIMISTISK och hoppas och tror på mej själv och mina planer!

Snart dags för Avslutning på hundkursen.. Känns lite tråkigt faktiskt.. Har varit himla bra för skrutten och mej det där...

Ja, ja. Slut för NU.

Kram , Puss

Allt och Ingenting!

Jag är "disträ" nu... Riktigt jävla ÄCKELdisträ!!!

Det snor och det far i huvudet på mej så jag håller på att bli galen!

Alltså inte hjärnspökena denna gång.

-Nej nu är det JAG som har blivit ett TJATMONSTER!

Man kan även kalla mej, kort och gott för: "NERVSAMMANBROTT"!

Jag har så helvetes mycket energi och vilja att GÖRA något med mitt liv just nu att jag knappt kan vara still.

När jag väl kan vara still så är det för att jag är så slut av allt virrvar som jag har för mej både fysiskt och psykiskt.

Har hittat en skola som jag funderar på att söka till.

-Omvårdnadsprogrammet. -Kan, när jag är färdig jobba som psykvårdare vilket jag vill....

Iaf ett tag tills jag läser mej vidare till samtalsteraput.

Eller var det POLIS jag ville bli ändå?....

Nu kom min älskade vän Lina med förslaget att bli jag skulle bli krönikör!

Jaaaa! Jag ÄLSKAR ju att skriva! Vill till och med skriva en bok!...

Hmmm... frågan är då bara: skulle jag kunna skriva (minst) en krönika om dagen?

Jag skriver ju bara när jag verkligen känner att ngt MÅSTE skrivas...

Skulle jag kunna skriva under press?...

Nej, då skulle kanske radiopratare eller programledare på TV passa mej bättre att bli!

Där har man ju chansen att få visa upp sig och säga vad man tycker och tänker!

Skulle kanske inte få behålla ett sådant jobb så länge iofs...

Tänk er själva om jag, mitt i en intervju med någon flåsig, nydansad "superstar"/"grisbonde", slänger ur mej: "KOM IHÅG, GOTT FOLK, ATT DET ÄR HELT OK ATT SÄGA NEJ! MAN KAN VARA SNÄLL ÄNDÅ!!... Poängen för dansparet nu tack?!"...

Puhj, nej, jag vet faktiskt inte vad jag skall styra min kosa mot för riktning.

Just nu känns det som att just min båt vill åt ALLA håll.

Det är tröttsamt.

Och som sagt: JÄVLIGT disträframkallande!

Gissa hur många gånger jag har upptäckt att min bilkörning inte är riktigt "trygg" just nu?! -borde nog inte köra bil när mina tankar är ca 7 km ifrån mej HELA tiden...

"Glömmer" maten gör jag också. Tror ni att jag har införskaffat ngn ny våg ännu då?

-Nej.

Men jag SKA!

Ska bara ta mej tiden att åka och köpa en.

Motioneringen är inte alls som jag hade önskat... Tror jag iaf.

känns som att den har legat lite på is ett tag nu.

Jag HAR gått. men inte tillräckligt

Har haft FÖR många prommisfria dagar.

En sak som jag funderar över...: Hur kan man HATA en person så otroligt mycket fast man aldrig ens träffat varelsen i fråga?

Förresten....

-Hur kan man vara säker på att det är HAT man hyser?...

Kan det kanske vara någon form av NYFIKENHET helt enkelt?...

Nej, det där glömmer vi.

Nu åter till mina "vuxenfunderingar".

Jag kanske ska bli "FRILANSARE"?!

Då kan jag ju hålla på och flänga och fara med allt jag är intresserad av...

När jag är deppig och sitter inspärrad i mitt mörker av oro, hat och borttappad livslust så kan jag ju skriva krönikor om kolsvarta hattankar som folk bara älskar att läsa.

När jag mår bra och känner mej driven att motivera andra människor i livet kan jag hålla föreläsningar om "vägen till en trevligare vardag" (var ett exempel), sjunga på lite bröllop, dop och begravningar, skriva lite bok, jobba på lite radio (utan utbildning...?)

Herre Gud, nu går jag och lägger mej.

Helt slut av all förvirring.

*NattiNatti*

Kram , Puss

Förnyelse

Som säkert syns så försöker jag ändra "style" lite på min lilla skruttblogg.
Började igår, gjorde en liten förändring idag.
Nu hinner jag inte mer för jag ska till skogen med rehabiliteringsgruppen, men tro mej, jag kommer fortsätta förvandlingen så snart jag får tid igen... ;o)

Sjöng på Dop igår.
Gick bra.
Men "doptalet" som prästen höll var EXTREMT tänkvärt och verkligen värt att skriva lite granna om.
Men som sagt, inte nu. Hinner inte.
Blir sedan.

Kram , Puss

Barnslig LivsCoach

Det är vad jag vill bli!

En LivsCoach som öppnar upp vuxna människors barnsliga sinne och tänkande!

Jag anser och tror stenhårt på att vi måste släppa på denna tunga och besvärliga formaliteten och PRÄKTIGHETEN som var och en av oss faktiskt går runt och bär på (ÄVEN JAG) i dagsläget.

Om vi bara insåg att våra liv inte är mer än "bara" liv.

-Liv som faktiskt går oss JÄVLIGT FORT FÖRBI, med tanke på hur många år vi INTE ens har EXISTERAT, och hur många år som vi INTE kommer att FINNAS i framtiden heller!

Vi tror att vi är superhjältar som är nedsläppta på denna jord för att vara alla till lags, göra så mycket som möjligt på så kort tid som möjligt, vara snyggast, bäst, smartast, trevligast, starkast, ja allt det där som INGEN faktiskt är!

-Varför hetsar vi då så mot den strävan?!

Om vi skulle ta och börja inse att vi aldrig kommer att bli ALLT det där. Kanske aldrig ens NÅGOT av det där....

Jag tänker mej själv i en grupp med människor:

Självklart finns det någon som ser ruggigt intelligent ut där, en annan har det där "perfekta" utseendet, någon verkar vara lyckligast i världen - sedan kommer jag - MEDELMÅTTAN, om ens det, kanske jag är fulast och mest bortkommen bland alla dem. -Eller inte..

Skulle man fråga någon annan i samma grupp så är mina uppfattningar kanske inte alls lika som dennes.

Antagligen inte.

Vad som är "perfekt" för mej är antagligen något helt annat hos någon annan.

Så klart!

Vi är ju olika och ser världen med olika ögon!

Detta med att vara alla till "lags" då..?

"Man ska fan inte vara dum" brukar min mamma och pappa säga.

-Håller VERKLIGEN med!

MEN: "Man ska fan inte vara dum mot sig själv" heller för att göra andra glada och nöjda!

Visst- nog fan ska vi ställa upp och hjälpa VARANDRA! Men vi MÅSTE komma ihåg att det är OK och HELT LAGLIGT att använda oss av ordet NEJ.

För många är "NEJ" ett negativt ord som man gärna använder så lite som möjligt.

Det är nästan FULT att säga NEJ.

Jag ser det som att ett JA kan vara 10000000 gånger "fulare" om man egentligen MENADE "NEJ".

Jag har, hur många gånger som helst, "backat ur" saker och ting som jag sagt JA till även då jag känt att jag inte vill/orkar/törs.

Istället för att, som jag nu försöker göra, säga NEJ direkt så har jag hittat på "nödlögner".

Vad betyder det då?

-Att jag var oärlig vilket ledde till att jag, i längden, inte uppfattades som pålitlig, fick mindre vänner och framför allt så LED JAG oerhört mycket i mej själv då jag behövde ljuga OCH att jag inte VÄRDESATTE mej själv och mina känslor redan från början var INTE bra för självkänslan.

Om man säger JA men menar NEJ och ger sej in i det man tackat ja till så brukar man oftast inte vara ett så trevligt sällskap, sån hjälpsam hand eller till någon större nytta över huvudtaget faktiskt.

Nu kommer ett till citat som min pappa ofta använde när jag var liten /yngre: "allting kan inte vara roligt"...

Min pappa var en sådan person som troligtvis trodde att han var nedskickad till denna planet för att göra alla andra "nöjda" och absolut inte fick tänka på sig själv eller sitt eget mående.

ALLT var liksom en PLIKT.

(VIKTIGT!!!:: Jag tror att min pappa har börjat inse meningen med SITT liv nu, han har totalförändrats och jag ÄLSKAR det att han nu KAN säga NEJ till folk de gånger då han inte har tid eller helt enkelt inte KAN/orkar eller ens VILL jobba hela DYGN. Det var faktiskt vad han kunde göra förr.- Jobba hela DYGN för att hinna med allt och vara "alla till lags".. Jag är OTROLIGT stolt över min pappa idag, över HELA FAMILJEN förresten som alla börjat, iaf mer eller mindre, se till sig själva och värdera sig själva som egna individer!)

Det är ett ganska knäppt citat om jag, nu som vuxen, får ha en åsikt om det.

Alltså, nog fan VET JAG att livet inte alltid är en dans på rosor!

ALLT är INTE roligt! LÅÅÅÅÅNGT ifrån.

Varje dag gör jag saker som inte alls är så himla "roliga", men ändå måste göras. Det hör ju till vardagen...

MEN man måste ju försöka, så gott man kan, att placera dessa "mindre roliga" saker till lämpliga tillfällen.

Vi kan ta ett litet enkelt exempel:

"Jag har bestämt mej för att städa på Fredag.

Fredagen kommer och det är kanonvarmt, solen är övergenerös med sina strålar och det finns inte ett moln på himlen".

Jag har här faktiskt BESTÄMT mej för att städa just denna vackra dag, MEN det vore bra mycket ROLIGARE att åka och bada tex.

Hade detta varit för ca 12 år sedan hade pappa sagt:

"Jo, men allt är inte roligt". Och så har städningen varit ett faktum (SLARVSTÄDNING I REN ILSKA hade det dessutom blivit).

IDAG kan jag tänka: "Detta MÅSTE göras, men är det SÅ snuskigt hos mej att det verkligen måste göras idag?"

Med detta vill jag få fram att när saker inte hänger på liv och död, alltså när det inte är LIVSVIKTIGA, VÄRLDSLIGA grejer, så ska vi försöka prioritera GLÄDJEN!

Kan vi unna oss mer GLÄDJE så kommer det "trista" antagligen att bli MINDRE "trist"!

Tillbaka till det här med "Barnslig LivsCoach":

Jag vill att vi ska se barnen som förebilder till att det är LAGLIGT att känna efter.

Känns det NEJ så är det nog lämpligast att avstå om möjligheten finns. Det är inget FULT med det!

Och man kan säga nej på ett väldigt fint och ärligt sätt.

Enklare exempel:

"Ska vi umgås idag?"

"-Nej, idag orkar/vill eller känner jag faktiskt inte för det. Hemskt gärna en annan gång!".

Punkt.

Svårare än så behöver det inte vara.

Detta handlar om att ACCEPTERA SIG SJÄLV!

Skulle personen i fråga känna sig dissad av att bli nekad umgänge just den dagen så är det ju tråkigt för den, men FÖRHOPPNINGSVIS så förstår folk det man säger och kanske blir det till och med lättare för DEM att säga NEJ till någon/om något nästa gång när DE står inför något typ av val som lutar åt "KännaNejHållet".

Barn är ärliga, ibland lite fööör ärliga, men ärligheten i att de står upp för vad de känner inombords, i sig själva, bör vi fan anamma!

sedan skadar det ju inte att se på livet lite med glimten i ögat...

Släpp "supermanCapen" och var lite busig!

Det är OK att göra "fel"!

Bara nyttigt att få "skämmas" lite ibland..

BJUD på dej själv!!!

Jag vill inte prompa på att vi ska bli lata, egoistiska, surgrisar med detta inlägg!

Nej för fan!

ibland är det BRA att gå emot känslan och utsätta sig för obehagligheter eller ställa upp på skittråkiga saker/grejer för andras skull!

Det MÅSTE man göra. Hör liksom mänskligheten till - men det finns gränser och skall göras till MÅTTA!

Kram , Puss

Livspremiär och tiggande

Idag lurade jag med Jullan ut i skogen för att plocka svamp.
Hittade typ 15 st, mer verkade det inte finnas ännu i hela jävla skogen.
JAG som har blivit en riktig "naturmänniska" och verkligen ÄÄÄÄLSKAR att gå i skogen, träna hundar, leta svamp, bara motionera, har tydligen trott att man är skyddad från allt ont bara man känner frid och harmoni inombords (vilket jag gör i skogen).
Jag känner en sådan frid när jag är ute och traskar i skogen att jag till och med glömmer bort alla ÄCKEL som BOR där!

Som jag redan har förtäljt så är jag barnsligt rädd för det MESTA!
inte minst GETINGAR!
-Jag HÖR och jag SER dem på flera mils avstånd (ett uns överdrift vart det nu) och har därför, ALLTID, hunnit skydda med från dem.
IDAG där emot varken såg eller hörde jag den lille saten, klädd i gul/randig kostym...
TROTS att jag, i värmen, pyltat på mej KNÄSTRUMPOR, kängor, långa mjukisar (som man till och med kan dra åt ned vid benslutet) OCH POLOTRÖJA.
-JAAAAA jag hade gjort ALLT för att skydda mej från fästingar! Getingar och sånt hör jag ju och ser. Dem springer jag och gömmer mej för... -Tydligen NOT NOT NOT!!!!

Jag fick mitt livs första GETINGSTICK! Aj som fan vad ont det gjorde!
"Nu punkterade han väl lungan på mej också" tänkte jag då det kändes som ett knivhugg i ryggen...
Det pulserade och det strålade, kunde inte lyfta armen, jag var helt enkelt inne på mina sista andetag...
Ja, jag VET att jag är jävligt överdriven och paranoid..
Lever ju och jag kunde till och med fullfölja svampLETANDET som avslutades med ett ytterst fåtal gulingar längst ned på en RättPris påse...

Nu har jag lärt mej att mina paranoida tankar inte ALLTID tar död på mej.... (har de gjort det förut då?...) Störst hjälp var nog syster som mest skrattade och upplyste mej om att hon hade fått ett stick på halsen och ett på läppen när hon var LITEN och ändå överlevt.

Nu i eftermiddags träffade jag Therese i kyrkan för att öva inför ett dop som vi har på Söndag.
Det gick jättebra och var supertrevligt att träffa henne igen.
Hoppas vi gör lika bra ifrån oss på Söndag som vi gjorde idag, då kan jag få känna mej nöjd med mitt framförande.

Jag LÄÄÄÄNGTAR tillbaks till Söderhamn!
Fan vad stressad jag är här hemma i verkligheten!
Nu bör det vara dags för mej att veta vad jag vill eller i alla fall VART jag skulle kunna tänka mej att praktisera eller liknande...
Vill ju inte sitta insnöad hela vintern och må piss igen, men samtidigt är jag SSSÅÅÅÅÅÅ rädd för att "braka" vid för mycket "påtryckningar"...

Det är inte lätt för dem som inte alls vet vad de vill.
Men det är inte lätt för mej heller som vill ALLT!
Jag vill det mesta men på olika dagar.
Jag har haft tankar på att bli präst, andra dagen vill jag bli polis, sedan är det rockstar som gäller, skriva en bok kanske?, Bli torped, arbeta inom psykiatrin, föreläsare, livscoach, brandman, radiopratare eller kanske tandsköterska?!?

jag kan inte välja!
Ena morgonen när jag vaknar så vaknar jag upp som Präst-Madde, andra dagen kan jag tycka att prästyrket är lite too much för mej och behöver mer action! -Polis eller Brandman!
Vissa dagar är jag helt inne på att hjälpa människor, lugna dem, ge dem tips och råd, andra stunder HATAR jag alla andra utom mej själv, och stunden där på är det JAG som inte passar in utan är dum i hela huvudet... Sedan börjar det om; Boken kanske skulle passa ändå?..
Äphts, vet inte. orkar inte tänka mer heller.
Nu är jag trött.

VÅGJÄVELN har lagt ned igen förresten så nu antar jag att jag har gått upp 37kg och snart kommer att rulla fram.
En sådan skall införskaffast inom det snaraste. Nu är jag less på prylar som bara fungerar när det "passar" dem!

Ska ut och rasta skrutten nu sedan ska jag våldgästa min egen sönder"sovda"säng...
(det kan misstolkas. Jag fick för mej att sängen skulle målas vit och så blev det. Tyvär så ville den inte torka på ett "rakt" sätt så nu är den helt vind och knarrig, går inte ens att TÄNKA sexuella tankar i den utan att den skulle falla i hop och det vill jag INTE)
Med denna lååånga parentes ville jag inte att NÅGON skulle tycka synd om mej och därför köpa mej en ny säng.
Nej, inte alls.
MEN OM NÅGON VILL KÖPA EN NY SÄNG TILL MEJ SÅ SKULLE JAG BLI JÄTTEGLAD! OCH ÄNNU GLADARE OM DET BLIDDE DEN FRÅN HALENS MED LÅDOR UNDER..... I VITT. =)

Skämt å sido, nu ÄR det SOVDAGS!

Kram , Puss

"bortglömt" för ett tag

Jag kan inte kalla mej själv för att vara den "upptagna-typen" direkt,

Men på ngt sätt har jag haft en del att göra och bloggen har fått stå tillbaka för några dagar nu...

För att "kortfatta" denna blogglösa period så kommer här en lista på vad som skett i mitt liv de senaste dagarna:

Onsdags:

(Här var vi ju kvar i söderhamn)

-Storstädade stugan och packade ihop alla saker

-Åkte hem (erkänner att det kändes tungt... NÄR ska jag få komma upp dit NÄSTA GÅNG? HINNER jag över huvudtaget upp till mitt lugn igen? Vill VERKLIGEN upp igen och jag har starka planer på det)

-Väl hemma hämtade jag Melvin hos mamma och passade på att köra igång en tvätt där

-Kommer hem till MIN lägenhet och packar upp allt det där som inte alls hade behövt varit med till stugan. . . (Tror knappast att jag är den enda som "överpackar" när jag ska på semester... ;o) )

-Drar med stackars trötta Melvin på hundkurs. (Vi skötte oss utmärkt!... Kan det ha varit för att vi var helt slut båda två som vi gick som ljus?... )

-Åter hemma, IGEN, slocknade både jag och vovven som två klubbade grisar. . .

Torsdags:

-Morgonprommis

-Övade inför bröllop

-Åkte hem till mormor och morfar för att fika och där möttes jag av en glad och nybliven BILFÖRARE (Jullan klarade körkortet)(!!!!!)

-For hem till Skedvi där jag tvättade min bil (MYCKET välbehövligt) och fortsatte tvätta det jag hade med mej hem från Semestern

-Åkte lite bil med familjens nya chaufför

-Kvällen avslutades med att Erik bjöd mej på en mycket god middag.

Fredags:

-Åkte hem och umgicks med Julia.

Vi hade en riktig "slappdag"; Spelade Yatzy, åkte lite bil, yatzy igen....

-På kvällen våldgästade vi Morfar, MosterMia, Robert, Alice, Elsa och Stickan. De var ute på kräftfiske.

Myyyysigt! Vi stannade läääänge och fick faktiskt upp en och annan.

Lördags:

-Morgonprommis

-Lite nervig så jag försökte vila mej en stund

-Övade sångerna

-Gjorde mej i ordning för bröllop

-14.15 var jag i Kyrkan för att "känna lite" på sångerna med kantorn.

-15.00 Bröllopet startade. JÄTTEFINT Brudpar och en mycket fin ceremoni

-16.05 Bröllopet klart

-Hem och bytte kläder (bonnjänta som jag är så finner jag mej något obekväm i de där "finklänningarna" som jag har för just bröllopssjungningar och dopsjungningar och sånt. Visst det är kul att ha dem och känna sig lite fin ibland men nog fan är det skönt att riva av dem efter ett par timmar... )

-Åkte hem till mamma och pappa där jag bjöds på potatissallad och rostbiff! Underbart gott då jag är VRÅLHUNGRIG efter sjungningar (kan inte äta före).

-jag, Jullan och Emma bestämde oss för att dricka alkohol.

Jag var inte alls på humor om jag ska vara ärlig men kvällen blev riktigt lyckad iaf!

Vi, eller iaf JAG, hade skitskoj!
Hade så himla skoj så att IDAG, Söndag, har varit ganska tung....

En sådan dag som man hellst "hoppar över"...

Men vad fan! Har man roligt så kan det ju vara värt att ha en "överlevnadsdag".

Värst är att jag "råkade" få ett "blåöga"...

Har funderat läääääääääääääänge över hur och VAD jag ska hitta på för SUPERBALL historia om detta, inte allt för snygga, vänsteröga. . .

Har typ tänkt säga att jag slog ner en 125 kilos stor karl med 1.98 cm längd som försökte sno min handväska och den enda skråma JAG fick var detta "blåöga" medans HAN däremot, troligtvis, ALDRIG försöker sno någons handväska igen. . . .

Lät inte det ballt?!

Tyvärr så håller det inte... Det sprack där vid handväskan.

Jag använder nämligen inte sån så ofta.

Bäst är att hålla sig till sanningen även om den inte är allt för charmerande alla gånger...

Här kommer den:

Vi sitter i "Lill-Eriks" bil - på väg in mot Hedemora.

Då jag och lillasyster var mer vilda än tama igår blev det ganska varmt i bilen vilket var orsaken till att JAG vevade ner rutan på passagerarsidan (alltså på den plats jag satt).

När vi åker över älvbron skriker lillasyster från baksätet : "Nej men Gud! Han tänker hoppa!"

Som en ren reflex fick jag för mej att jag skulle "hoppa ur" eller iaf sticka ut huvudet genom det NERVEVADE FÖNSTRET vilket jag också gjorde..

Tyvärr så hade jag MISSAT att veva ner HELA fönstret. . . -PANG = AAAJJJJJJJ *******

Där var orsaken till dagens och, säkerligen, veckans utseende. (tyckte nämligen att det såg helt OK ut i morse men det gör helvetiskt ont och har fått mer "färg" och "svullnad" under dagen....)

Jullan började asgarva åt mej (som VANLIGT hon gör när JAG skadar mej - skitunge! ;o) ),

jag var hysterisk för jag ville ju inte nå gärna att någon skulle hoppa från älvbron.

När jag lugnat mej lite sa hon att det var ett helt gäng där.

Troligtvis var det några "tuffingar" som stod och spottade över broräcket eller ngt.

Jullan har tydligen en förmåga att överdriva när hon har druckit märkte jag..

.....TACK för att du bidrog till mitt blåöga! (LOVE YOU)

Nu hoppas jag att det försvinner tills Söndag då jag ska till kyrkan och sjunga på dop...

Kan kännas bra att vara UTAN blått öga då..

Imorgon börjar min "riktiga" vardag. Rehabilitering på dagen och hundkurs på kvällen.

Dags att sova nu.

Kram , Puss

Söderhamn..

Imorgon bär det iväg hemåt igen.
Jag njuter som fisken här uppe alltså!
Så otroligt skönt!
Men nu börjar alvaret och verkligheten hemma.
i morgon kväll börjar min och Melvins hundkurs igen, på torsdag KÖR JULLAN UPP och jag ska öva inför lördagens bröllop.
sedan rullar det på.
Rehabiliteringen har slut på sommaruppehållet så den kommer att gälla tre dagar i veckan igen.
Jag ska försöka få FK att gå med på någon typ av praktik som kan, sakta men säkert, få ut mej i ett "normal-liv" utan att jag "krachar". . .
Tänker INTE gå en hel vinter igen och inte ha någonting alls att göra.
det fungerar INTE!
Ok, jag kanske inte är redo att "hoppa ut i arbete" ännu. -Nej, jag kan hålla med. Men inte blir jag "bättre" av att bara vara "undanstoppad", hemma och STÄNDIGT "sjuk". . .
Periodvis är jag ju verkligen dålig. Inget jag inte är införstådd med. -Riktigt dålig kan jag vara, vilket inte hösten/vintern bidrar till någon bättring för..
Men någonting litet "projekt"/"nytta" behöver jag få ha/göra.
Någonting som kan passa och som jag kan klara ÄVEN då det är aptungt. Iaf pröva...

Jo, jag antar att det kommer bli så.
Självklart vill de att jag ska göra någonting!
Det svåra med FK kan vara att få dem att inse att det ibland krävs ngt LITET till en början.
Det går liksom inte att köra "fullt ös" eller sitta inlåst och inte göra någonting alls, måste finnas någonting som är lite "mitt i mellan".
hoppas att vi kommer att förstå varandra på nästa möte och att jag klarar av att vara "rak och tydlig" i mina förslag.

Kram , Puss