Dagen visade sig inte vilja samarbeta med mej och mitt eget uppsatta mål.
Ganska patetiskt, men just nu känner jag mej jävligt liten, ensam och ynklig.
-Tom, "bromsad" och utan hopp.
Jo, jag är ju lite sån - "ALLT eller INGET-tjej".
FK hade tydligen ställt in sig på att jag skulle ut på PRAKTIK(!!!)
Det var liksom därför jag letat mej vansinnig på utbildningar och sånt ist då jag VET vad jag VILL och verkligen inte har "problem" att jobba.
"PROBLEMET" är ju JAG!!!!
Det är uppenbart att jag är superspeciell!
Kan inte finnas fler som mej!
Jag är INTE LAT, jag HAR VILJOR, PLANER OCH FRAMTIDSVISIONER!
"KRUKSET" med mej är att jag inte lyckas samarbeta med mej SJÄLV!
Ibland kommer verkligen KONSTIGA tankar över min hjärna.
Tankar som att jag kanske är "beslagtagen" av onda "demoner"...
"Demoner" som får mej att göra saker mot andra och mot mej själv som jag inte alls vill, "demoner" som får mej själv att vilja slita min egen kropp i stycken,
"demoner" som sparkar på mej tills jag ligger, och då jag ligger, sparkar de ändå mer...
Nej, så är det väl förstås inte.
Men hur ska man förklara att man ena veckan kan klara att arbeta 100% utan några som helst problem medans man andra veckan inte ens orkar/klarar att sköta sin egen hygien?!
Att detta inte är något som jag kan "planera", utan att perioderna kommer när de själva vill...?!
Hur förklarar man det utan att låta som någon liten idiot som bara försöker leva på mini"bidrag" och alltid får skämmas när man ska presentera sig för nya människor då man är "22 år och SJUKSKRIVEN"?!
Jag behöver inte sättas ut i någon jävla butik för att "socialtränas" och göra någon pissig PRAKTIK som inte kommer att ge mej ett jota i slutänden!
Nej, jag ville pröva att studera! - Fungerade det så kan jag skatta mej lycklig och stolt över att äntligen hittat ngt som fungerar även då jag själv inte brukar vara den bästa sammarbetspartnern med mej själv! (svårt att förstå det där va?....)
Fan, att få jobba med och hjälpa människor är verkligen det jag vill och brinner för!
Har förbannat svårt att hjälpa mej själv men när det gäller andra är jag banne mej jävligt skarp.
Inget jävla knussel.
Säger vad jag tycker, vad jag tror kommer hända om de inte ändrar sitt tänkande eller sitt livsmönster, ger små tips och tankeknep, vänder och vrider lite på synvinklar osv..
Kanske låter "rått", men IBLAND behöver personer som ber om hjälp och delar med sig av sina grubblerier, få höra den bistra sanningen från någon annan för att inse att det är dags att ta tag i "problemet".
Oftast är jag inte "rå" som jag fick det att låta nu.
Nej, för det mesta räcker det med att vara klok och dela med sig av lite tankar...
Att jag kan sitta och skriva så här om mej själv är just för att jag, genom alla jävla år, har märkt att folk vänder sig till mej med problem, bekymmer och tankar.
Nu, sedan min sjukskrivning, har jag träffat massor av människor med dåligt mående och dem har jag verkligen försökt hjälpa med små råd och kommentarer mm.
Enklast vore om jag kunde sätta mej ner och ge alla dessa "kloka råd" till mej själv - går ej. Belive me, I´ve tryed....
varje liten kommentar och varje litet "tips" som jag ger till andra ger även något till mej själv...
Kan inte förklara HUR men så är det.
Därför jag tror att detta är mitt "kall" (om man nu skall tro och använda sig av sådanna ord).
Har fått många "TACK" genom åren och senast idag fick jag höra att det finns flera i gruppen som har sagt "hur kan hon, som är så ung, vara så otroligt klok?"
Japps, nu skryter jag! Men det kan jag väl fan få göra när jag sitter här och tycker skitsynd om mej själv och ingenting av allt "smart" och "klokt" som andra får, biter på mej!?
Nej, nu funderar jag....
-Det är VERKLIGEN detta jag vill!
ska jag tro att jag är "REDO" nu då?- Att jag klarar mej och kommer att fixa studier även då det åter igen kommer att mörkna?
Isf, SKITER jag i FK, börjar studera, - efter tre terminer har jag sått mitt "frö" inom psykiatrin - bara att jobba. -som det allra lägsta så klart, men det gör jag så gärna i något år för att sedan välja själv hur mycket jag vill utveckla mitt "frö". . .
Bara jag har grunden så väljer jag ju själv sedan hur mycket jag orkar och vill utveckla mej. Samtalsterapeut, föreläsare, eller en sådan som åker runt och tipsar om hur man kan göra arbetsmiljön och stämningen på arbetsplatser trevligare är ju idéer som ligger och gror.
men som sagt: först GRUNDEN.
Ska jag kasta mej ut nu då?
För tillfället ser jag att det bara finns två alternativ:
1. Ut NU och studera - skita i FK = "FRISK"
2. Följa FK´s äckel"mall" och skaffa PRAKTIKPLATS - kväva livsglädjen, stoltheten och låsa in sig i "sjukbubblan" = DÖD inom kort..
Här ser det ju för blotta ögat "LÄTT" ut. -Det är det INTE!
Grejen är att börjar jag studera och det FUNGERAR så kan det inte bli bättre!
Men fungerar det INTE så står jag där, helt jävla ensam och misslyckad och då kommer jag att starta på ruta ett igen om jag ens överlever . . .
Om man ändå hade en "spåkula" och kunde se en liten glimt in i framtiden!
Det skulle vara värt hur mycket som helst!
Den lyxen har INGEN, inte heller jag. . .
Ska träffa Gunilla (psykologen) i morgon.
Ska även träffa Katarina (NYA psykologen).
Ganska bra tillfälle att träffa lite "betalda vänner" nu tror jag...
Pissigt, skrytigt, egensinnigt och bittert inlägg.
Ja, så blir det ibland.
Kram , Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar