****************************

NAMN: Madelene Klockarmats



ÅLDER: 22 år, 10 månader och 16 dagar (Alltså; 8 356 dagar gammal.)


STJÄRNTECKEN: Vågen

(KINESISK ASTROLOGI: "ELEMENT" - Eld , "DJUR" - Kanin)

LÄNGD: 168000 meter under ytan

VIKT: 100000 kg

LIVSPARTNER: Hunden Melvin

HJÄRTA OCH KÄNSLOR: Utbytta mot ett "isblock" som lämnat Antarktis och, på sin flytande resa, funnit mej.

SEXLIV: Tänker tyvärr inte skriva om DÖDEN i detta inlägg.


ALLMÄNTILLSTÅND: Höstdeprimerad som, med största säkerhet, kommer bidra till jordens undergång lååååångt före alla olika miljökatastrofer. . . .

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Det var en liten "snabbinfo" där.
Nåja, vaknade i morse och insåg att det var höst - Inte bra för mitt mående och humör.
Har känt mej allt tröttare, segare och haft mindre motivation till saker och ting ett tag nu och, som sagt, i morse insåg jag att det har med årstiden att göra... Nu är jag på väg in i det grå, trista som får mej att brista (hah, fick till ett rim där ju!). . .


Alltså, jag har ju iaf hunnit dragit igång det där med "studier" litegrann och idag var jag på möte på Hedemora Lärcentrum.
Gick faktiskt förvånansvärt bra!
Jag har nu sökt en kurs som heter "etik och livsfrågor" för att känna på hur det är att studera.
OM det överhuvudtaget är min "grej".
Tur som fan att jag hann få "bollen i rullning" innan denna "nedstämdheten" började sitt sökande efter mej igen.
Nu gäller det bara att den fortsätter "rulla". . .


Helgen har bjudit på både gott och ont.
Fredagen var jag och Lina till Borlänge och hade MysPys.
Äntligen! Det var verkligen super att få umgås lite med henne! Hon är en kanonvän och jag är verkligen lyckligt lottad som får ha så fina människor omkring mej som jag faktiskt har!
Kvällen sedan innehöll KRÄFTSKIVA hos Micke och Sofia med massa underbara människor!
Det var, som vanligt, skitkul!
-Jag njuter verkligen runt dessa människor!


Lördagen sedan innehöll en del huvudvärk...
Åkte hem till Skedvi då Peter, Linda och deras lilla Julia var hemma för att fixa datorerna (rättare sagt; Peter skulle greja med dem).
Då även MIN dator har sina fel och brister (Små mystiska rutor som trollas fram från ingenstanns t.ex men även en ljungel av annat lurt också) så var det bara att ta huvudvärken under armen och vackert åka hem dit. -Tack Peter för hjälpen!


Kvällen och spelningen då...?
-Njae, jag kan inte påstå att jag var i mitt "esse" direkt... Fan vad usel jag kände mej rent ut sagt!
nästan så jag skämdes... Paniken höll på att infinna sig men tillslut fick jag bukt på det hela.
- påminde mej själv om att inte heller JAG är mer än människa utan faktiskt KAN ha "mindre bra" dagar. I lördags var det en sådan dag.
Bara att ta och hoppas på mer energi och spontanitet till nästa gång.


Tyvärr så vet jag inte om min negativa "aura" lyste igenom och smittade gästerna.
Kvällen slutade nämligen med två skadade och en gripen - två polisbilar och två ambulanser. . .
Det var verkligen inget kul, men ändå mindre skoj var att jag insåg hur jävla ILLA det är med "räddningstjänsten"!
Gissa om det tog lång tid?! och GISSA om det ens var lätt att NÅ sos!!!???
Hur illa som helst och folk har fan hunnit dö flera gånger om det hade varit så illa.
Ingen överdrift - det TOG lång tid!
Nu snackar vi alltså ca 45 min innan polisen kom och, ja, säkert över timmen innan första ambulansen kom!
Skrämmande anser jag.

Mamma och syster har iaf varit urgulliga och rakat Melvin en sista gång nu före vintern.
Blev jättesöt men oj vad han fryster!
Han får gå med "kläder" nu, men det stör inte honom det minsta!

Melvin från i sommras!

Nej, jag är riktigt "snurrig" nu.

Vet ingenting och förstår mej verkligen inte på mej själv eller hur jag tänker!

Jag vet, med bestämdhet, hur jag vill ha vissa saker men blir ändå helt knäckt när det blir så.

Alltså är det INTE så jag vill ha det... -Eller jo, det är ju det... -Eller inte?!

Blir tokig!

Imorgon ska jag fråga min nya psykolog om jag inte är skitsofren...

Alltså, hur fan kan jag annars vara så fruktinsvärt DUBBEL att jag inte ens begriper det minsta av hur jag själv tänker och fungerar?!

Det är omöjligt för mej att förstå, hur ska då andra förstå?

Hur ska jag hantera detta?

Är det det jag har bestämt mej för som jag skall fullfölja (trots att det gör ont)?

eller är det känslorna, som säger helt tvärt emot, som jag skall gå efter?!

FATTA HUR SVÅRT DET ÄR NÄR TANKE OOCH KÄNSLA MOTARBETAR VARANDRA TILL 1000!

Nu är det färdigskrivet för idag.

Även då jag känner mej låg och sur så ska jag försöka att glädja mej åt det possitiva studiemötet som jag nyss haft.

Kram , Puss