"Livet är en GÅVA"

Jag blir såååå förbannad!
"Livet är en GÅVA"
- En gåva är, iaf för mej, någonting som man själv kan tacka nej till...
Dock inte livet.
"Livet skall man vara rädd om".
"Man har bara ett liv"...
Jo tack.
Så är det, och även för mej.
Även då jag nu har bestämt mej för att leva mitt liv tills det avslutas av sig självt så är jag ändå irriterad över uttrycket: "livet är en gåva". -GÅVJÄVEL!

Detta var dagens "ämne" under min morgonprommis.
För något/några år sedan var jag fast besluten att inte fullfölja mitt liv hur jävla mycket gåva det än var. Detta antar jag att ni som följer min blogg redan är medvetna om.

Då kör vi igång med mina NUTIDSfunderingar:
Hur skall jag lyckas göra mej fri alla rädslor?
Hur skall jag kunna börja acceptera att jag duger PRECIS lika bra som alla andra?
Hur släpper man fokus på att man är fulast, fetast och äckligast i världen?
Jag har, MASSOR av gånger, upplyst om att vi alla är lika bra och viktiga hur vi än ser ut eller vad vi än har för förutsättningar och vilka kapaciteter vi än besitter/ eller INTE besitter.
VI ÄR ALLA BRA OCH VI DUGER SOM VI ÄR!!!!
ALLA ALLA ALLA!...

Har lagt ned timtal på terapi om bland annat detta.
I början arbetade jag stenhårt mot terapeuterna, skrattade åt dem och upplyste om att det var fult att ljuga för sina patienter!
Sedan fick de mej att inse att jag inte kommer att bli "bättre" så länge jag vägrar försöka.
Började förstå dem och gav det hela ett försök.
Det har skett en FÖRÄNDRING och jag antar att det är åt rätt riktning, samtidigt räds jag av den för det känns ganska falskt...
Nu mera, när de där fraserna kommer:
"Du vet att du duger PRECIS som du är", "Du är kanonbra percis som du är", "Du är en ung och vacker tjej som har hela livet framför dej", "Du är så väldigt klok" - ja, förut gick jag i "försvar", gnabbade i mot, förklarade att jag inte alls är allt det där!
Det bemötandet ledde bara till fortsatta diskussioner som inte gav sig förens jag hade sagt "Ok, jag är bra".
Nu mera hör jag mej själv alltid svara:
"Jo, jag vet" då jag får de fraserna på mej.
Ja, jag svarar det helt UTAN att argumentera... Grejen är att det bara är en inövad fras för att slippa diskutera att jag inte tycker om mej själv eller är stolt över att vara jag... Har liksom märkt att det inte leder någon stanns att erkänna hur äcklig/dålig man känner sig.
Livet är helt enkelt för kort så nu jävlar ska jag ta upp detta med Katarina (psykologen) idag. Jag skall vara ärlig och tänker inte ljuga längre.
Den här förbannade "intala dej själv"-metoden fungerar inte så lysande bra som de tror.
Min självkänsla är på botten, och även om man inte kunde tro att den kan komma lägre så gör den det. Den sjunker mer och mer hela jävla tiden och jag måste få stopp på sjunkandet NUUU!

Katarina är kanonbra och hon har tagit mej lååångt. Tror säkert att hon kan hjälpa mej med detta. Det är, trots allt, JAG som har "lurats" för att slippa "traggel" som jag anser inte lett någon vart..

Nästan snuskigt så bittert detta blev!
Avslutar med DAGENS TIPS så vi lättar upp detta lite!
"Lös en huvudvärkstablett i blomvattnet så blommar växterna mer!"

Kram , Puss