Gud, panik och tvångstankar.

Sjöng på begravning nyss...
Fick reda på att jag skulle sjunga på den i söndags.
Har sedan dess gått och mått skitdåligt.
Jag blir ALLTID så nervös när jag ska sjunga i kyrkan.
Blir helt säker på att det INTE kommer att bli bra.


Jag kommer att tappa rösten, missa text, HELT glömma hur låtarna går, få "kråkor" i halsen som förstör och får det att låta som om jag är en nybliven "målbrottspojk" som försöker att klämma fram någonting som ska likna toner...

Jag har ALLTID varit onormalt nervös när jag ska sjunga i kyrkor (nu menar jag inte bara en stund innan eller samma dag utan jag blir nervös så fort jag har tagit åt mej ett uppdrag).
ALLA har ALLTID sagt att "ju mer du gör det desto lättare kommer det att bli".
-SANT! Så är det ju helt klart... För de allra flesta, men INTE för mej.

Jag har katastroftankar och bestämmer mej VARJE gång för att "detta blir SISTA gången. Ska ALDRIG utsätta mej för denna helvetiska plåga mer".

När jag väl är på plats, och det gäller, märker jag att RÖSTEN FAKTISKT ÄR BORTA!
Melodin är totalt borta och jag har ingen aning om hur jag ska lösa problemet.
Vill bara sjunka under och inser att "nu händer det" det som, faktiskt, ALDRIG har hänt förr kommer att för första gången inträffa NUUUU!!!

Kompet börjar och jag öppnar munnen... Det låter.. Melodin sitter också... Jag sjunger, jag sjunger sjunger sjunger sjunger!!!

När sångerna är avklarade och hela alltihopa är gjort kan jag knappt tro att det är SANT!
Den lyckan och CHOCKEN (för det är precis vad som infinner sig hos mej) är helt obeskrivlig!
Jag är så stolt och jag tycker alltid att jag gjorde mitt bästa och att det blev bra!......Eller?...

Hur det än gick så existerar inget annat för mej än att det var bra!
Jag, som gick in med tankar och vetskap om att det skulle sluta i katastrof och nästintill HÄNGNING av mej tycker givetvis att det var KANON!....

Värst är att denna totala lycka håller inte i sig så länge som jag kanske skulle önska.. en halvtimme kanske, sedan är jag tillbaka i den totalt urkassa självbilden som jag har av mej själv... att jag är en stor katastrof bara...
Varför kan jag inte låta denna lycka och tro på mej själv få fastna?
Kan jag inte få känna mej DUGLIG?
Nej- Jag är KASS men för några få minuter efter att jag har PRESTERAT något så kan jag tycka att jag själv "duger"..

varför då göra detta kan man undra när det ändå till största delen blir ett jätteproblem för mej?
Jo, för att jag KAN faktiskt sjunga, jag ÄLSKAR att sjunga... ALLT, ALL typ av musik.
Jag klarar inte av att jobba eller någonting för att jag är så säker på att jag inte duger.
Men sången, som jag trots allt får ut så mycket av på alla olika sätt och vis, tänker jag fan inte ge upp bara för att mina "hjärnspöken" sparkar, skrattar och slår på mej!

Skulle jag gå efter min känsla, varje gång jag blir tilldelad ett sånguppdrag, och tacka nej.... Då skulle jag lika gärna kunna lägga mej ner och DÖ! That´s IT!

Tror jag på Gud förresten?....
Jag är ju jävligt ANTI gud. Tycker att om han finns och är så himla GOD, som det sägs, så är det ju åt helvete ORÄTTVIST!... Jag är ofta ganska sur på gud...
Hmm... Måste erkänna att jag, när jag har som mest panik och känner som mest oro, kommer på mej själv med att prata med Honom... HOPPSAN!
Kanske tror på honom ändå... Eller på "något" iaf...

Kom att tänka på det när jag åkte till kyrkan idag:
Jag svär som bara fan. Vilket jag inte tänker ändra på heller. (tycker inte att det är så farligt, kalla det dåligt ordföråd eller vad som helst men för mej STÄRKER det det som jag VERKLIGEN vill "förstärka")
Spyr galla på den sk Gud hur ofta som helst för att han "leker" med mej och är orättvis som bara den. han delar ut liv hit och dit som några jävla "gåvor" fast man inte ens har rätt att tacka "nej" till det. (då är det fan ingen gåva heller anser jag)

ÄNDOCK "ber" jag honom att hjälpa mej ibland....
Ja jag vet... Hur går det ihop?
Hur kan jag vara så anti och få för mej att jag inte skulle tro när jag faktiskt gör det?...
har inte tänkt på det förens som sagt jag satt i bilen och "hörde mej själv", i ren panik, be om hjälp att klara detta som var SKRIVET att bli katastrof...

Med facit i hand så gick det ju riktigt bra så vem vet... Kanske att han inte är så himlarns orättvis ändå...

Kram , Puss