Voodoo? Piller? Piller? Voodoo? Piller Piller Piller!!!!

Jag vet inte vad jag VILL!
Jag vet inte vad jag KAN!
Jag vet inte vad jag ORKAR!
Har fullt upp med mej själv!
Fullt upp med att få MITT EGET att något så när "flyta".
Försöker hålla mej ovanför "vattenytan".

Jag är jävligt duktig och NOGA (om jag får säga det själv) på att göra klart detta och verkligen förklara för människor att jag kan vara speciell och jävligt knepig/jobbig ibland..
Vill inte att folk i min omgivning ska tro att det beror på dem, vara oroliga eller fundera på om jag har "problem". -Det HAR jag ju och jag JOBBAR med det. Har blivit bättre, men det är långt ifrån fullbordat och" klart"!

Upplyser om det!!!

Varför kan folk inte acceptera det då?! -ERIK....!?
Varför är det så svårt att lyssna när jag förklarar?
Förstår att det känns svårt och knepigt för dej, men det är FAN INTE lätt för mej heller!
Det ska Gudarna veta! -Det är jävligt SVÅRT att vara JAG!

Jag har sagt att vi inte fungerar längre. Att du ska vara med någon som kan uppfylla dina värderingar och tankar. Det kan inte jag. jag blir bara stressad och orolig. Känner mej dålig ändå liksom.
Har sagt det till dej så du kan därför inte kräva det av mej.

Jag orkar inte förklara hur många gånger som hellst... Det är jobbigt och tufft att bara göra det EN gång..

VET att du inte vill något illa, vet att du vill mitt bästa och bara försöker hjälpa.
Tack.
Men efter att jag har förklarat att det du gör bara leder till motsattsen förväntar jag mej ett stopp.
Ett accepterande
Säger att du vill. Att det är OK och att du förstår... -FEL. Det gör du ju inte.
När det inte händer så kan jag inte annat än stänga dörren helt och hållet...

Ledsen att jag inte släppte in dej nu när du kom. Vet att jag stängde av telefonen. Orkar inte och anser inte att en diskussion är till någon nytta då vi har försökt "prata" MASSOR med gånger utan resultat.
Du har själv sagt att du "inte kan förstå". känns som "End of diskussion".

Jag lovade mej själv att inte inleda någonting nytt förrän jag hade koll på mitt eget jag och litade på att jag kunde hålla mej i skinnet och vara någorlunda "stabil".
När jag kunde släppa på mitt eget "EGO", kunde sluta prioritera mej själv som nummer ett hela tiden, DÅ var det dags att släppa in och bry sig om en till individ...
Tyvärr kan jag ju inte det ännu... För att inte "utrota" mej själv så måste jag känna och tänka till mitt eget inre än så länge. EGO och trist - jag VET!
Har förklarat detta och det var helt ok och jag fick "full förståelse".
Har nog, trots allt, inte förstått ändå vad jag försöker förklara...

Nu har jag, åter igen, tokångest och undrar varför JAG som inte klarar av någonting ska stå med huvudet rätt ner i backen och fötterna pekandes upp mot skyn. HELT MENINGSLÖST!
Vet att jag märker av mina små framsteg DÅ och DÅ så jag VÄGRAR att skriva något jävla ,egensinnigt och bittert, avskedsbrev!
Hör dock "hjärnspökena" skrika: "lika bra att du dör nu! Du tar bara onödig plats och energi". Jävla IDIOTER! Högt skriker de!
Det riktigt DÅNAR i huvudet!
Vet inte om jag kan få tyst på dem nu.

Vet inte om det är försent.
Kanske behöver medicinsk hjälp nu. Är jag i ett sådant läge verkligen?
Ska försöka till det yttersta att klara det på "egen hand".
Låter så högt att jag inte riktigt är säker på om de är i mitt huvud... Kanske står bakom ryggen på mej?
I köket?
Under sängen?
Gränsen till galenskap känns oroväckande nära nu..
Skrattar gör de oxå!
De är fan överallt och gapar på och OM mej!
Kanske tar ett piller... Två? 5 kanske? 100 gärna!!!!
Nej, ett får det bli... Om jag inte lyckas själv...
Koncentrerar mej på Melvin. Han snarkar. Låter skönt...
Ända tills de Gör sig hörda även igenom honom!
Nej, nu jävlar får det fan räcka!
Nu blir det EN medicin sedan sängen.
Tur att jag ska till Gunilla i morgon.
Hoppas på en parkering så jag slipper bli hysterisk för det oxå.

Kram , Puss