Min kropp lever just nu loppan och roar sig med att driva med mej dagarna i ända.
Jag har gått upp i vikt,
Jag SPRINGER i full kareta förbi allt som har med speglar att göra,
Ibland, när jag behöver underhållning ställer jag mej och beskådar spegelbilden.
-Det kan vara rätt kul.
Känns som att jag är i ett sådant humoristiskt spegelhus där speglarna har konstiga vinklar som förvränger den sanna spegelbilden...
För sanningen är väl att jag inte ser ut sådär?...
Nej, det är nog tokiga vinklar, konstigt ljus... Jag gör mej nog till.... eller????
Skojar kläderna med mej också?... Dem får jag ju inte på mej utan att bli blå i ansiktet av andningssvårigheter... Kul! Vilken humor mina saker och pryttlar har!
Ha ha. ha... ?
Sanningen är att jag, på alla tänkbara sätt, försöker hitta på lösningar och förklaringar till att jag kan ha gått upp så mycket som jag har gjort, för jag är VERKLIGEN stor nu.
Tyvärr så kan jag nog inte skylla på dålig spegel, konstigt ljus, eller ngt annat.
Min våg har till och med slutat fungera. Den gav nog upp hoppet om att någonsin få mej att väga under 70 pannor igen..
Jag har nu, trots vågbrist, varit säker på att jag väger långt över 85.
Då jag har bestämt mej för (och faktiskt redan börjat) att ta tag i detta nu så tog jag mod till mej och klev upp på mammas våg igår... 76.0 kg....(????)
Fattar INGENTING! Driver DEN också med mej?!
Om jag bara vägde 76 så skulle det väl inte vara så svårt att se ok ut i kläderna som jag har???
Då skulle jag väl inte se en 15 barns mamma stå och skratta åt mej i spegeln?
Eller har jag fått en helt förvrängd självuppfattning?
Nog för att jag HAR gått upp, men är det kanske inte SÅ illa som jag själv ser det?...
Hmm....
Tänker alldelens för mycket på detta just nu känner jag. Försöker låta bli och många gånger så TROR jag inte att det har någon fokus i huvudet trots att det uppenbarligen har det..
Igår t.ex, ringde det på dörren.
Genast tänkte jag att "NU kommer Green Pece hit för att de har fått larm om en strandsatt val som befinner sig i MIN lägenhet som de nu måste rädda".
Allt detta gick ju verkligen snabbt men på väg till dörren hann jag fundera över hur i hela friden jag skulle förklara det för dem...
Att det bara var jag. Ingen val som behövde tas här ifrån...
Att jag klarar mej själv och skulle dö om de inte förstod, utan tag mej till något iskallt hav och dumpade mej där med tankar som att de hade gjort ett mycket gott jobb....
Jag öppnade dörren och utanför stod en person som ville "låna lite mjöl"...(?)
Det tog mej faktiskt några sekunder (måste ha sett ut som ett enormt frågetecken som typ har ALLA skruvar lösa) innan jag kom "tillbaka" till verkligheten och kunde medge att jag hade mjöl som jag mer än gärna delade med mej av...
Efter detta kunde jag inte annat än le och skratta lite tyst åt mej själv och min livliga fantasi...
Den förgyller min vardag samtidigt som den skrämmer skiten ur mej ibland och kan såra mej till en syndaflod av tårar.
mmmm. Försöker att se det lite positivt och är då faktiskt, måna gånger, glad över att vara den jag är.
Skulle bara uppskatta om jag, snart, kan få full kontroll på mina "tankar" och min "självbild".
Om jag, snart, hittar det där "mitt i mellan" så att jag kan börja vara som folk helt och fullt!
Jag VET att det inte finns NÅGON som lever ett "spikrakt" liv helt utan toppar eller dalar (tack gode gud för det, den människan skulle ha det för himla trist...).
Det jag menar är att Topparna och dalarna inte får vara FÖR långt ifrån varandra.
Man ska väl, trots humör och dagsform, iaf känna sig som en och samma person............... ?
Kram , Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar