VARNING för GYNdetaljer!

Som jag skrev i Överskriften så kommer här ett väldigt öppet och detaljerat inlägg om mitt GYNBESÖK idag.
Jag är inte den som skäms över att dela med mej av privata detaljer som dessa (givetvis väljer jag ju själv HUR exakt jag vill vara), däremot kan det finnas människor som inte VILL ha den informationen.
Där av denna lilla VARNING.
Till er andra som är lika nyfikna som jag: Varsågoda att läsa om min skräckupplevelse som inte var så himlarns "skräckig" när allt kom om kring...
*
*
*
*
*
Jahapp, då var cellprovet AVKLARAT!
Så j*vla skönt!
Jag var inte ens "ful i munnen"!
Slank ur mej ngn liten fuling här och där, men det kom inga "ramsor" och jag bad om ursäkt!
Helt fantastiska sköterskor var det och läkaren var helt underbar!

När jag kom dit (för att få det utlovade "lugnande") möttes jag av en sjuksköterska som kom med en TABLETT (!!!). Jag anade genast oråd (då jag hade tänkt mej den lilla "supen" som jag fick som "lugnande" då jag var i Falun. "supen" som verkligen fick kolan att se stjärnor).
Frågade, lite smått oroligt, vad för slags "tablett" det var hon hade där...?
-"Detta är en tablett som heter Stesolid" Svarade hon.
Jag kände hur hjärtat började slå i turbofart och jag övervägde att lägga benen på ryggen och dra fortare än blixten där ifrån.
Men, jag drog efter ett andetag och ställde frågan:
-"Är det 5 eller 10 mg?"
-"Det är 5 mg"
-"Men du, jag har Stesolid hemma själv och då har jag 10 mg så 5 känns lite väl lite faktiskt" (Detta är sant, det jag inte talade om var att när det krisar så pass för mej att jag måste använda mej av mina stesolid så brukar jag dela på dem vilket innebär att det blir 5 mg. I detta läget, när jag var livrädd och hade tänkt mej något som fick mej att TOTALT "falla ur verkligheten" så hade det verkligen INTE räckt med 5 mg, knappt så att Stesolid kändes ok över huvud taget i detta läge...)
Hur som helst, utan att tveka så säger människan:
-"Men då ordnar vi det".
Hon visade mej och mammsen (som följde med mej idag och var ett mycket bra stöd. Tusen Tack älskade mamma!) till ett "vilorum" där vi fick slå oss ner.
Bara någon sekund senare var hon tillbaka med TVÅ 5 mg tabletter.
Tänkte att det var ju bättre än ingenting, så jag drog i mej dem och inväntade läkaren.

När det väl var dags lämnade jag mamma och följde med läkaren in i rummet.
Rummet där mitt liv skulle avslutas... Det kändes iaf så.
Vi slog oss ned vid hennes skrivbord och hon berättade vad som skulle ske, vad detta med "cellförändringar" innebär, vad som händer sedan osv.
Jag kan erkänna att stesoliden fyllde en viss funktion.
Antagligen inte den samma som hos någon som inte "brukar" den i samband med ångest, men den högre dosen lyckades få mej lite lugnare än jag annars kan tänka mej att jag hade varit..

Läkaren var helt underbar! -Lugn, trygg och hon var väldigt mån om att göra mej införstådd med att detta skulle vara så "bekvämt" som det bara gick för mej, att jag ABSOLUT skulle säga till om någonting inte kändes ok.
Hon svarade lika vänligt på alla mina 1000 frågor: t.ex om bedövningen VERKLIGEN skulle fungera, om jag VERKLIGEN behövde göra detta, om inte mina cellförändringar kunde ha med annat att göra, kanske min concerta var svaret på det hela!?... mm...
Inget jag sa eller undrade kunde ge henne svar - vi var helt enkelt tvungna att göra detta...

Ah, tillslut var det dags att kliva in i "hörnet" och klä av sig för att sedan placera sig i STOLEN...
Där sprack det!
Jag kan liksom inte sätta ner arslet i den jälvla stolen utan att olusten och obehaget tar över och får mej att utbrista : "Men FY FAN vad OTREVLIGT!", Nej, det går bara inte!
samtidigt som jag hör mej själv utbrista i denna, något elaka, kommentar blir jag arg på mej själv över att, REDAN, ha brutit mitt "trevlighetslöfte". -Ber om ursäkt, var av hon svarar: "Det är verkligen ingen fara, det är MÅNGA som tycker att denna stolen är obehaglig och jag brukar se det som positivt att man då uttrycker sina känslor och sitt missnöje. Det är helt naturligt".
Fint av henne att inte döma mej för mitt språk.
Men jag tyckte ändå att det var onödigt och gav mej fan på att fortsätta besöket UTAN fula ord och uttryck.
Hon började med att göra en "vanlig" undersökning där hon meddelade att ALLT såg bra ut.
Hon var kanske lite väl tydlig med att underrätta mej om vad hon gjorde och vad som skedde. Med blicken vrålfokuserad upp i taket erkände jag att det skulle kännas lite bättre om hon inte var så jättedetaljerad. -Jag behövde inte veta så mycket mer än om det var ngt fel...
Jag ville DEFINITIVT INTE veta när hon skulle sätta själva bedövningen - alltså SPRUTORNA!
-"De kommer inte ännu, när det är dags för det måste jag ha lite assistans så då kommer jag att ringa på klockan och få lite hjälp."...

Jaha... ja ja.... ok... ah, då visste jag det också. -När det kommer in folk DÅ ska själva sprutorna tas och proverna ska "klippas av". KUL.
Jag blev övernervös och bestämde mej för att jag bara var tvungen att gömma mej.
Drog armarna för ansiktet för att jag skulle slippa se när det kom in "assistans" och då inte heller veta när sprutorna och det värsta skulle börja.

Där jag låg, gömd under armarna hårt pressade över ögonen (bröt troligtvis av allt vad ögonfransar en gång var) och låtsades att jag var i ett ballongland och lekte/bollade med svävande ballonger, insåg jag att jag hade glömt bort hörseln!
Jag HÖRDE ju när de två sköterskorna kom in!
De var ju TVUNGNA att prata med varandra också (hur fan skulle de kunna assistera annars).
En kvinna stod och höll mej i handen medans den andra skulle hjälpa läkaren.
Vid min fråga om öronproppar svarade handhållaren: "vi pratar lite du och jag ist och hjälps åt att andas så behöver vi inte lyssna på dem".

Andas?!... Men herre gud! Jag hade glömt att andas! -jag började andas, pratade med henne och märkte ganska snabbt att jag spände mej så ända in i helvete att benen skakade som symaskinsnålar, hela stolen vibrerade tror jag.
Försökte sluta men benen gick som bara den. För en gångs skull var det en helvetes fart på dem!
Det värsta var att när jag fokuserade på benen glömde jag att andas och tvärt om.
Slutade med att andningen var viktigast så benen fick väl skaka bäst det ville då.
Rätt som det var, under tiden som jag ägnat all min fokus åt ben och/eller andning, kände jag hur det "stacks" och "stramades" lite i magen.
-"Men VAH?! SPRUTAR du nu?!"
-"Ja, men det är strax klart". Hon svarade lugnt och faktiskt lite förnöjt tror jag.
Då sprutorna var min VÄRSTA farhåga så kände jag mej otroligt lättad där.
Slappnade av.

"Nu ska vi bara vänta fem min så bedövningen får verka. någon som har en klocka?"
-ingen hade utom jag!
-"men vilken tur! Då kan du hålla tiden!"
-"OK, men jag tänker vänta i 10 min"
De skrattade och klargjorde att 5 min var det som gällde.
Vi pratade på och efter en stund frågade "Handhållaren": "Hur lång tid har det gått?"...........
......Ah, men det hade ju varit bra om jag kommit ihåg vad klockan stod på när jag skulle BÖRJA ta tid! hade ingen aning om hur lång tid det hade gått faktiskt...
De väntade en liten stund till sedan drog det hela igång.
armen åkte upp för ögonen, handen orsakade troligtvis blodstopp i den stackars snälla kvinna som kramade min hand tillbaka, benen körde igång sitt vibrationslopp och jag försökte dra in lite syre i lungorna då och då.

Typiskt all denna skräck och panik!
Bedövningen hade uppenbart fungerat bra för jag kände ingenting och efter en liten stund var allt bara klart.
-"Så! Vad duktig du var! Du kan du få hoppa ner nu om du vill, men ta det försiktigt så du inte svimmar"...
Så jävla lättad och förvånad över att jag faktiskt hade fixat detta hör jag mej själv utbrista:
-"Men vad duktiga ni var alla tre! Tusen tack! Jag kände ju ingenting och jag sitter GÄRNA kvar här idag!"...
-Eller NOT! Jag ångrade mej lite där...
skuttade fort som attan ner från stolen, drog på mej byxorna och vips så satt jag vid skrivbordet igen, öga mot öga med kvinnan som nu mera har bättre koll på mitt underliv än vad jag själv har..

Ytterligare ett samtal följde, med instruktioner som att jag inte får använda tampong, bada eller ha sex de närmsta 10 dagarna mm. samt. information om vad som komma skall efter att provresultaten kommer (beroende på vad de visar förstås).

Mycket lättad och nöjd tackade jag för mej och for ut där ifrån - LEVANDE!
Nu är det bara att invänta provsvaren och acceptera att kommande vecka i Söderhamn måste bli badfri...

Dags för vila. Jag är helt färdig nu!

Kram , Puss