Läkarbesök

Jahapp, då var det läkarbesök som står på schemat för dagen.
Tänk att det är alltid lika spännande att komma dit och lyssna på vad "smartskaften" har att säga!
Antar att jag inte kommer att få ut någon "större" nytta av besöket, men, som sagt, blir spännande att höra vad han har att kläcka ur sig idag.

Nu måste jag skynda lite. Ska ju ta morgonprommisen med Melv oxå så han klarar sig undertiden jag är på mitt intressanta "läkarståhej".

Kram , Puss

Bilder

Ah, det här med datorer och att få till ngt snyggt har jag inte riktigt kommit på ännu.
Idag skiner solen - IGEN.
Det betyder att jag tänker åka hem och lägga mej på bryggan i skedvi en sväng.

Har alltså inte tid att skriva här utan lägger upp några bilder ist (vilket jag är dålig på att göra)

Jag och (min stora kärlek) - världens finaste hund, Melvin!

Kram , Puss

"OtursFörföljdÄgglossningsBitch"

Kan det vara pga ägglossning som jag känner mej som en mindre trevlig varelse idag?
Dagen har börjat snuskdåligt:

*Kommer in i badrummet - toan LÄCKER någon jävla stans. Var iaf blött som fan på golvet.
TREVLIGT!?
-NOT!!!

*Kände en djävulsk HUNGER - men INTE på ngt som fanns i MITT kylskåp eller skafferi.
-Nej, där fanns inget kul att stoppa i sig. Slutade med att jag bara gjorde en kopp varm choklad.

*CHOKLADEN - Hade tydligen för avsikt att driva mej ändå mer ner i det onda "ÄgglossningsHysteriskaElaksTräsket", för så fort jag bara RÖRDE vid min chokladmugg så SPILLDES det!
Kan ju bara FÖRESTÄLLA dej hur vansinnig jag kände mej efter att först torkat choklad på diskbänken (där det först spilldes då jag gjorde mitt FÖRSTA försök att förflytta muggen in till TVrummet), Efter torkad diskbänk blev nästa anhalt HALLEN - Väl där såg jag hur chokladen hade lämnat SPÅR efter oss mellan diskbänk och hallmöbel -
"dropp dropp och PLUMP-fläckar",
torkade upp igen och VÄL FRAMME vid tvbordet upptäcktes att jag hade MISSAT att torka UNDER muggen, så nu var det choklad även på detta bord att torka upp.

-Ok, nu tror ni säkert att jag hade en sådan ÖVERFULL MUGG och är tokdum som inte fattar att det då rinner över.
Faktum är att muggen INTE var tokfull, nej det var en hel cm till kanten.... (typ iaf)
GIVETVIS var det betydligt MINDRE i muggen när den väl hade tagit sig från kök till TVrum. . .

Detta var min DAGSSTART.
Nu är det bara att hålla tummarna för att jag inte sticker till stan i em och köper en massa "HormonÄta".
Har ju faktiskt LOVAT mej själv att återgå till mina "normala" rutiner igen nu efter midsommarhysterin.

Först och främst ska jag och Melv ta oss till Garpenberg och rehabiliteringen
Får se hur det går där. . .
Om de står ut med en elaksint hormonkossa eller om jag blir dränkt i sjön (det skulle jag nog behöva).
Idag ska jag ju ÄNTLIGEN få träffa "C" igen som jag skrev ett inlägg om här för ngn dag sedan!

Lämnar min otursfyllda lägenhet nu och hoppas att den inte brunnit upp eller ngt innan jag kommer hem igen!

Kram , Puss

Äntligen SÖNDAG!

Åh vad jag tycker att det är skönt nu!
Båda konserterna är avklarade (de gick, båda, helt OK), all MIDSOMMARHYSTERI är ÖVER och det är äntligen tillåtet att återgå till vardagen och de "vanliga" rutinerna igen.

Värre är att jag har ÄTIT som en häst under dessa två dagar.
Då jag INTE kan äta med stress i kroppen var jag givetvis VRÅLHUNGRIG efter fredagens konsert.
Trött, slut och som en geleklump anlände jag till mor och far där det bjöds på grillning.
UNDERBART god mat som avslutades med en brakgod tårta/kaka.
Inte snack om att äta "lagom" där inte, nej, jag slevade i mej som en svältfödd lammunge...

Efter lördagskonserten såg det likadant ut, då bjöds det nämligen på grillat hemma hos mormor och morfar.
Också där var det fantastiskt gott!
Avslutades med pavlova (vet inte hur det stavas) - även av det ett REJÄLT lass..

Ah, så nu är jag VERKLIGEN i behov av att "rutina" mej igen.
Har iofs redan startat! =)
Gått morgonprommisen med Melvin (som har varit bosatt hos mor och far under min "stresshelg"), nu går tvättmaskinen för fullt och jag sitter här och njuter av att få blogga i lugn och ro.

Solen skiner så egentligen vill jag bara ut!
Ska vänta tills sista maskinen är färdig för "hängning", sedan tänkte jag ta mej en tur till hundklubben för att träna eller så åker jag hem till skedvi och lägger mej med syster under solen och snackar skit.
-Återstår att se.

Kram , Puss

konserten

gick helt ok.
Jag var vrålnervös men vi tog oss igenom och nu är den avklarad.

Har precis klivit ur sängen... HJÄLP vad trött jag var/ÄR!
Inte bra heller, för min del, att ligga såhär länge.
Jag ska upp kl 8.00 oavsett.

Har märkt att jag är ett rutinfreak...
Minsta lilla rutin är lika viktig som den allra största av planeringar.
Spela roll?!
vi är ju alla olika och om mina "rutiner" kan få mej lite mera "jordnära" så bör jag väl fortsätta vara ett litet rutintroll...?

Nu återstår bara L-hyttans konsert.
I em kl 16.00 ska vi vara på plats för att öva.
Kl 18.00 startar "konserten". *puh*

Ska försöka ladda om batterierna nu under dagen..

Kram , Puss

Genrep och Fruktfrossa

Nej usch!

Idag gick genrepet inte alls bra för min del. (inför morgondagen)

Det sägs ju att "genrep" SKA gå dåligt, ska man lita på det talesättet så är jag verkligen i tryggt förvar...

Ja, ja, nu finns det inte så mycket att göra åt.

Midsommarafton ÄR i morgon vare sig jag vill det eller ej. . .

.

.

Idag har jag frossat i frukt!

"R-M" kom till Garpenbergsgruppen idag med VÄRLDENS fruktfat!

Mumms!

Gulligt av henne.

Kram , Puss

REKLAM!

Då min lilla "reklambild" i sidospalten blev minimal och texten totalt otydlig (så länge man inte sitter med förstoringsglas, vilket kanske inte händer så ofta...)

så gör jag ett "REKLAMINLÄGG" OCKSÅ!

Är fortfarande otydligt ser jag.. men bättre blir det inte.

Kram , Puss

"C"

Solen skiner och vädret är underbart.
Har varit ute och gått med Melvin på morgonen, stannade och tränade lite på en åker.
Han är så duktig min lilla vovve! Gissa vad!?
Jag fick en skymt av den lilla "glädjen" då jag såg honom njuta av att "leka"/"arbeta" tillsammans med mej!

Vi har varit ute och "lekt"/"jobbat" varje dag nu faktiskt, men jag har varit tom. "spelat teater".
Jag är "glad", Jag "ler", men det är inte på riktigt.
Idag kände jag faktiskt en "riktig" glädje när han, överstolt, kom med bollen som jag hade bett honom söka efter.
Känslan av ÄKTA glädje varade inte spec länge men den kom över mej som i en vindpust iaf och DET var mycket välkommet.

Åkte sedan till säter där jag hämtade syster på körskolan.
När jag var på väg hem ringde telefonen. HATAR JU TELEFONSAMTAL!
Det var dolt nummer så jag bestämde mej snabbt för att inte svara..
Då jag slogs av att vi har grupp terapi i morgon och det faktiskt kunde vara något om det (inställt eller så) så svarade jag ändå! (stort plus till mej)

I andra änden var det INTE psyket.... Nej det var "C", hon som har "gruppsnacket" med oss EN TIMME I VECKAN på rehabiliteringen som jag går.

Hon ringde för att hon hade skrivit ett mail till mej som hon ville skicka.
Eftersom mailet innehöll saker som jag har berättat och vi har tystnadsplikt gentemot varandra ville hon försäkra sig om att det bara är jag som läser min mail.
Hon sa även att hon tänkte mycket på mej och ville "försöka hjälpa" på ngt vis- försöka förstå lite bättre.
WHAT?!
Hon hade väl ingen anledning att bry sig överhuvudtaget egentligen?
Hon är inte MIN psykolog och hon håller samtal med en hel grupp en timme i veckan där jag råkar ingå.
ÄNDÅ bryr hon sig på sin EGNA tid!
Jag vart nästan lite rörd...

Jag läste mailet.
Det var ett mail fullsmockat med omtanke, frågor, information och råd.
Själv svarade jag henne med ett JÄTTELÅNGT mail.

Snacka om fin människa!
Hon tog mej på alvar och hon hade verkligen LYSSNAT på det lilla jag sa och tagit det till sig!
Nu längtar jag efter henne!
på måndag får jag träffa henne och då ska hon få en JÄTTEKRAM!

Tack C för att du fick mej att känna en äkta trygghet! Nu vet jag att hon finns där!
de flesta psykologer är ju nämligen bara tillgängliga mellan 9-10 fredag morgon (eller när nu man har sin lilla "samtalstimme").

Nu ska jag ta ut melvin på en kortare prommis.
sedan är det övning i skedvi kyrka igen.

Ni glömmer väl inte att komma på våran
MIDSOMMARKONSERT
KL 17.00 PÅ MIDSOMMARAFTON
I ST.SKEDVI KYRKA?!

Kram , Puss

Glädje sökes

Har någon hittat/sett en bortsprungen glädje någonstans?
Tror att den sprang vilse någon gång i mitten på maj.
Har lite svårt att beskriva hur den såg ut. Kan den ha varit blå tro? rosa kanske?
OK. En blå/rosa busig sak med glimten i ögat-DET är nog "glädjen".
Snälla! -Skicka tillbaka den till mej om du får syn på den eller iaf tala om för den att jag saknar den.

Skämt å sido.
Vart tog glädjen vägen?
Har varit en mycket tung period nu ett tag, vilken jag fortfarande befinner mej i.
Jag känner fortfarande en enorm stress inombords,
självkänslan ligger långt under noll - TROTS att jag bestämde mej för att jobba på att försöka "tycka om" mej själv.
Det går inget vidare..

Och mina egna slutsatser säger mej att det inte är så lätt att "jobba" med positiva tankar när man har sjunkit ner i ett "pessimistträsk"..

Jag har som sagt, tagit till "hjälpmedel" nu för att inte säcka ihop helt.
Hoppas på en läkartid redan i veckan där vi kan diskutera detta med medicinering..
Jag fungerar ju bara jag får den lilla extra "hjälpen" och det är det jag VILL! - Fungera alltså.
Visst, det optimala är väl inte att gå runt och "fungera" kroppsligt - själen är ju nämligen "dövad". är ju den som gör ont och förstör.
Nej, givetvis är min ambition att både själ och kropp ska samarbeta som ett team.
Just nu gör de tyvärr inte det och just nu är det jävligt dålig timing att ha en "invärtes fight".

Därför, enklast vore:
skicka hit den lilla "glädjen" om ni skulle få syn på den någon stanns.

Kram , Puss

Gårdagen

Fan, igår var inget undantag - stress rakt igenom.
på morgonen var det Falupsykologen som gällde.
Vet inte riktigt vad jag ska säga till henne.
Vi har ju kört fast.
Hon "begärde" iaf att jag skulle be hedemorapsyk (vilket jag egentligen tillhör) att få träffa en DIETIST!
Hon anser att jag slarvar med maten - vilket jag iofs kan hålla med om.
Äter tokbra och regelbundet - men i perioder, som denna, då jag är hysteriskt stressad, KAN jag helt enkelt inte äta.
Maten tar sig inte förbi stressen som fyller upp hela mej.
Grejen är också att min kropp inte ens känner sig hungrig under hyperstress.
Vad ska då en dietist säga som jag inte redan vet?
Problemet är att jag inte kan tugga/svälja under stress.
Jag äter! det gör jag. varje dag. men kanske inte så många gånger..

Jag fungerar ju helt NORMALT!
Tänk såhär:
-Du är ute och går i skogen
-Möter en BJÖRN
Vad känner du då? -En panik = tokstress & rädsla.
Vad gör du då?
-Flyr?
-Klättrar upp i ett träd?
-Skriker?
-Totalfokuserar på björnen medans du försiktigt backar och visar att du inte vill den ngt illa?
ELLER:
Du sätter dej och ÄTER?!

Tror INTE att NÅGON skulle välja det sista alternativet

Nu är inte jag utsatt för den typen av stress och det VET jag, men min kropp fungerar ÄNDÅ som om den vore det.

Hur som helst.
Efter psykologen gick jag och syster på stan. Skulle bara mysa. Det VAR mysigt.
(Tycker så mycket om min lilla syster. Och jag är TOKSTOLT över henne! - Hon är så himla HÄRLIG!)
Ändå var jag hyperstressad. Hon var tvungen att vara hemma kl 16 och jag skulle repa med bandet kl 17.

Vi hade massor av timmar på oss egentligen och jag borde ha känt av stressen typ vid 14-15 typ, men icke- den hängde på från att jag klev ur sängen tills jag kom hem från repet ca kl 19.

Väl hemma hos mor och far (där jag skulle hämta Melvin) erbjöd sig pappa att tvätta min bil (vilket var VÄLBEHÖVLIGT).
Jag åkte då över till pizzan och köpte mej en kebab som jag "jobbade" med medans han snyggade till min röda fara.
TUSEN TUSEN TACK PAPPA!

Ah, det var väl allt jag har att säga för nu.

Kram , Puss

Orkar inte mer - nu måste jag ta till "HJÄLP" för att orka

Försöker att vara så in i helvete tydlig hela jävla tiden med vad/när och HUR jag behöver göra för att lyckas genomföra saker.
När mina "saker" inkluderar fler personer än mej själv så berättar jag för dem att "då och då är det lite mycket för mej, kan vi bestämma tider nu? för om ni inte kan detta innan jag ska göra mitt så måste vi ta det när min "första sak" är genomförd för jag PALLAR inte att ha FLER BOLLAR i luften."

Jag VET- kan låta jävligt EGO, men är det inte mer EGO att INTE tala om hur det ligger till?
JAG MÅSTE MÅSTE MÅSTE planera i god tid för att kunna "ställa in mej" på vad som ska hända/hur jag ska gå till väga osv.

Nu står jag här, likt förbannat med ÄNNU FLER uppgifter på samma gång. Försökte tala om att "det är för mycket nu" men ICKE!
Jag HAR ju inte mycket! Men för MEJ ÄR det det!!!! Ni vet ju detta!!

Det verkar vara så jävla LÄTT att säga att "man förstår"- sanningen är att folk UPPENBARLIGEN skiter i det!
tycker att jag är en stor bluff som bara ljuger när jag säger att jag har "problem".

Fan också!

Nej, nu orkar jag inte mer.
Jag kör på.
Med piller klarar jag ALLT!

Jag VILL ju vara med.
Ska Ska SKA.
Tyvärr accepteras inte mina behov av planering.
Skiter i det nu.
Jag ska vara med..
........Men jag kommer dock inte att vara mej själv på ett tag......

Hellre "piller" än döden anser jag.

Jag tar nog ett "kliv åt sidan"

.

Det blir inte alltid som man har tänkt sig.

Ibland vet man inte ens hur man hade tänkt. . .

.

.

Där befinner jag mej just i detta NU - Detta "NU" som tydligen inte nöjer sig med att bara vara ett "nu". . .

Förvirrande.

"Vardagsmat" - ändå blir jag lika förvirrad varje gång.
Tankarna är för många och de går för fort.
Vad ÄR det för tankar?
Hinner inte ens uppfatta dem.

Tar ett "kliv åt sidan", försöker att bara "vara" och hoppas att jag "hinner ifatt" så småning om.

Kram , Puss

Besvikelse

Nu befinner jag mej i ett "oflyt"...
Några negativa störningsmoment:
-PGA en viss händelse igår så känns konserten i långshyttan inte speciellt lockande(...),
-jag funderar mej toksvettig på mina "cellförändringar",
-Vad fan ska jag lyckas jobba med?,
-När ska jag få min nya psykolog som ska lyckas få mej att "hitta med själv"?!
-VEM blir nu denna "fantastiska" människa?...

Just nu skulle jag egentligen befinna mej i Skoga på hundkurs. (Vilket jag verkligen njuter och blir "glad" av)
Åkte, som vanligt, dit till kl 18.
Väl där klargjordes att:
"PGA all denna MYGG har vi beslutat att kursen avslutas här för att sedan köra igång igen den 4:e Augusti".

Tack och Hej Leverpastej!
-Kan inte annat än erkänna min totala BESVIKELSE... som ett litet bortskämt barn.. men så är det iaf - jag är besviken...

Fy fan vilket långt surinlägg detta skulle kunna bli!
Jag känner mej så sur och deppig just nu att jag nästan blir irriterad på mej själv!
Skulle kunna skriva HUR mycket som HELST om detta!

Tänker/ Orkar dock inte göra det så jag väljer att sluta HÄR.

Kram , Puss

ÅNGEST - ingen "artig besökare"!

Idag hade vi ett mycket givande samtal med "C" (psykolog som kommer ut till "skogen" och samtalar med gruppen en dag i veckan).
Vi pratade en hel del om ÅNGEST, känslor, tankar och beteenden.
Fördelen med att sitta i grupp är att man får STÖD av folk som faktiskt VET vad man snackar om när psykologer och dylikt ger antydanden om hur "enkelt det är att hantera" ångest om man bara accepterar den och låter den ha sin gång. . .

Den kommer - är otroligt plågsam - lägger sig.
Allt detta kan gå så otroligt fort och den absolut värsta ångesten kan, ibland, hålla i sig i bara några minuter.
Låter ju inte sååå farligt. -Acceptera och "rid ut stormen".

Jag TROR att de flesta psykologer har LÄST sig till vad ångest är (Alltså inte upplevt det själva).
Jag kan förklara hur min ångest är och folk (vem som helst) kan få sig en bild av hur det fungerar.
MEN, det sjuka är att, INGEN kan få en FULLSTÄNDIG bild av ångesten om man aldrig har upplevt den själv!
Även om den ibland bara håller dej i sitt grepp endast några minuter så är dessa "NÅGRA minuter" så pass smärtsamma att det inte går att beskriva med ord.
Det måste troligtvis upplevas för FULL FÖRSTÅELSE. . .

Psykologer har nog givetvis fattat att det här med ångest ÄR skittufft att hantera men man hör ändock på resonemanget att de inte har varit i situationen själva... (iaf inte de jag har träffat)

Det är inte bara jag i gruppen som lider av ångest.
Under samtalets gång så insåg jag att jag inte ÄR galen, konstig eller dålig för att jag inte alltid lyckas att "rida ut" min ångest på egen hand (vilket det låter som att folk med ångest egentligen borde kunna).
Nej, de andra i gruppen VET ju hur det är när ångesten har en i sitt järngrepp - och de höll med mej/kände igen sig i ALLT jag sa!

"C" ritade upp en "ångestkurva" på ett papper:
kurvan började på noll - steg - nådde kulmen - släppte lite - började "dala".
Här var jag framme och visade att om ångesten var så "enkel" så skulle man lätt kunna upptäcka att den var på G och faktiskt HINDRA den! - Det GÖR jag MÅNGA gånger!
-Hindrar en "ångestattack" som är på väg att utlösas.
Anledningen till att jag satte ångestattacken inom situationstecken där, är att jag
inte kallar det för ångest!
Ångest är inget man kan styra!
Ångesten börjar inte på noll och jobbar sig uppåt - nej, den ANFALLER och håller i sig tills den behagar släppa.
Så är det iaf för mej och uppenbarligen för de andra i gruppen också som faktiskt HAR ångest.
Det var här jag kände mej så BEKRÄFTAD! - jag är inte störd! Det är bara så att har man inte känt på det själv så kan man inte heller förstå.

Psykologerna "förfinar" en hel del har jag märkt... Vill få saker att verka lättare än de faktiskt ÄR...
Vore det så enkelt att ångest går i en "kurva" så skulle folk inte heller LIDA av den.
Nej, den ÄR ingen jävla "kurva" som hinner uppfattas.
Lika snabbt som den kommer kan den också, när den väl släppt, försvinna.
Liksom ingen "nedtrappning" där heller.
Där emot är man ju oftast jävligt slut efteråt. Tär ju på alla krafter som kroppen innehåller. Iaf hos mej.

Ibland kan jag faktiskt upptäcka att mitt "tåg" håller på att "spåra ur".
Det är DÅ jag måste jobba häcken av mej för att förhindra och inte "falla".
Ibland fungerar det och ibland inte.
Fungerar det inte så sitter jag inte mitt i en ångestattack för det!
Nej, jag har då jävligt dåligt mående där "egensinnet" matar mej med depp och sorgligheter, hopplöshet och förtvivlan.
skit jobbigt - men detta kan jag ha förståelse för att man faktiskt kan "JOBBA" med och lära sig "hinna uppfatta".
Det är dock (som jag nu tjatat om i hela detta inlägg) STOR SKILLNAD på "fröken sorg"/de negativa "hjärnspökena" och en ÅNGESTATTACK! -Den hinner fan inte uppfattas!

SNÄLLA! KOM IHÅG ATT JAG INTE ÄR NÅGON FORSKARE ELLER LIKNANDE! JAG KAN HA HELT FEL I MINA UTTALANDEN OCH SKRIVERIER. GREJEN ÄR ATT JAG UTGÅR IFRÅN MEJ SJÄLV OCH HUR JAG UPPLEVER MITT TILLSTÅND.(att jag, denna gången, hade andra människor med mej som sitter i samma "båt" och som bekräftade det jag sa kan ju tolkas hur man vill. . .)


Snart är det dags för hundkurs!
Ska försöka få i mej lite mat.

Kram , Puss

Åsikter tack!

Vad tycks om min nya layout?!

Själv tycker jag att den är en ANING "klottrig" vilket jag inte gillar samtidigt som jag faktiskt gillar det... hmmm... Ovan?
Vad tycker du?

Nu har jag och Melv precis kommit hem från morgonens prommis.
Ska åka hem till Skevi nu och öva lite stämmor. Kl 12 ska jag träffa Anna & Emma i kyrkan för att öva inför våran midsommarkonsert!

MIDSOMMARKONSERTEN KOMMER ATT HÅLLAS
Kl 17.00 i ST.SKEDVI kyrka den 25/6-2010
OCH
i LÅNGSHYTTANS kyrka den 26/6-2010 (osäker om tiden där)
Välkomna dit!

Nu ska jag skynda vidare!

Kram , Puss

Spårdag.

Jo, idag var det spår med hundklubben.
Jag och Melvin som aldrig har prövat det förut blev "bitna" bägge två!
Attans vad roligt det var!
Melvin fattade grejen direkt och tyckte att det var grymt kul att spåra efter matte och bollar.

Kanske man har blivit en "hundnörd" nu...
Jag valde att skaffa hund pga mitt mående.
Jag tänkte att om man har hund så MÅSTE man ta sig ut och man har alltid sällskap även då man vill vara ifred, och, man är BEHÖVD av någon..
Ja, ska jag vara ärlig så var Melvin, i första hand, tänkt som en typ av medicinvariant.

Har aldrig kunnat hitta en bättre "medicin"!
Han blev inte bara en "ut-i-friska-luften-polis", nej, nu är det hundkurser som i sin tur leder in oss på både det ena och det tredje!
Aldrig att jag trodde att det skulle vara så KUL att ARBETA TILLSAMMANS med vovven!
När jag och Melv får slå våra "kloka"hjärnor i hop mår vi som bäst!

Nu sitter jag här- dyblöt och genomfrusen, Melv ligger och sover.
Vi är nöjda och stolta över oss själva och vad vi har åstadkommit under dagen i spöregnet.

Pricken över I vore nu att jag vann storkovan på V75.
Troligen INTE- men man kan alltid hoppas!

Kram , Puss

Snöstorm & drivis

.
Fan vilken urusel natt jag har haft!
Nu är jag stressad inifrån och ut.
Jävla piss!
Tur att jag har snuffsen (Melvin).
Jag och han har, som vanligt, tagit vår morgonprommis idag. TROTS att det var regnigt och grått ute.
Detta är jag mycket stolt över då dagar som dessa har varit ypperliga tillfällen att få stå över allt vad rörelse är.
Melvin gillar INTE när det regnar. Han fick helt enkelt gilla läget och lunka med matte idag!
Nu tror jag att mina prommisar endast skulle kunna stoppas av snöstorm och drivis faktiskt!...

Kan inte påstå att jag gick med "hurttempo". Var det ngt man sket i så var det väl det?!
Huvudsaken var att jag gick den lilla rundan!

När jag kom hem "dog" jag. -Lade mej på soffan.
Skulle duscha... Jag duschade!
Tog mej dock 2,5 timmar (alltså hela duschproceduren)...

Idag skulle jag verkligen behöva handla... Känns dock lååååångt borta.
Mycket folk ute idag också då det är student och allt sånt...
Får se om det lyckas.

Kram , Puss

Skör Tråd

.
Kan väl aldrig påstå att mitt humör och mående INTE hänger på en skör tråd.
Det gör det ju hela tiden.
Just nu är tråden dock toktunn...
HUR i hela fridens namn ska jag lyckas få ett "normalt" liv?
Jag som blir ett nervvrak så fort jag får någon uppgift/uppdrag och likn. som inte BARA rör mej utan också drabbar ANDRA om jag inte klarar av det!

Fy fan!
Nu är min lilla tråd inte mycket att hålla sig fast vid längre.
Jag försöker hålla humöret uppe.
Intalar mej att allt är bra.
Försöker "hålla igång" så jag inte blir sittandes då tankarna kan komma att ta över.
Jag har helt enkelt inte TID att tappa greppet nu.

Det är fan inte bra timing!
Börjar bli desperat.
Hur fan ska jag hålla?!
Varför tar jag på mej saker som jag egentligen inte orkar?
-För att jag egentligen tycker att det är så roligt och för att JAG VILL!!!!
Satans jävla skit!
VAD ÄR DET SOM FÖRSTÖR SÅ IN I ******* FÖR MEJ?

Idag tog jag en prommis (en till) med min älskade Lina!
Var så längesedan vi sågs så det var riktigt mysigt att äntligen träffa henne igen!

Trots denna mysiga stund så sitter jag nu här och funderar över hur jag ska lösa min äckliga panik.
Ska jag vara helt superärlig så tycker jag att det är SKIT att jag inte får "lugnande"mediciner
av min läkare!
Nu menar jag ingenting som jag ska ha fri tillgång till och som skrivs ut på löpande band till mej, men lite "hjälp" när det blir extremt tungt och jag VILL kunna fullfölja mina projekt!
Man får säga/tycka vad man vill om det, men JAG mår så jävla dåligt av att bli så här nervig och överorolig/överstressad så jag känner att jag helst av allt borde skita i allt hädanefter-
Bara vara.
Ensam och utan projekt.
Det värsta är att också då skulle jag må äckeldåligt!
En del av mej ÄLSKAR ju när det händer saker och när jag får känna mej viktig!
Den andra delen vill bara gömma sig i sin trygga vrå och inte utsätta sig för "faror".

-Nej, jag är tydligen INTE schizofren
Har faktiskt funderat på det då jag känner mej så otroligt "delad" och har känslor som inte ALLS liknar varandra utan jobbar helt emot varandra.

Tack för det då.
Nu ska jag försöka peta i mej lite mat...(lär väl inte bli några problem)

Kram , Puss

Joggingtur

.
Joggingtur - låter det inte ambitiöst?!
Sanningen bakom denna hurtiga rubrik är att jag har lagt in några "springsteg" i min ordinarie prommis.
Att detta är något som JAG skriver i MIN blogg är helt otroligt då jag ALDRIG trodde att jag skulle ta ett enda steg mer än jag nödvändigtvis behöver (rättare sagt - som Melvin behöver).
Men nu så, nu har jag fan kommit igång!
faktum är att idag gick vändan så "fort" att jag faktiskt fick utöka den (!!!).
Gick alltså en längre prommis idag och, tro det eller ej, men det kändeds BRA!
Kände mej inte som en döende snigel med andan högt upp över öronen när jag kom hem TROTS den längre sträckan!

Ett problem är nu bara att min kropp kräver ett par bättre skor om den inte ska lägga ner denna otroligt höga träningsnivå.
Jag funderar på om jag kanske ska offra mina underbara aerobicsskor.
De är stabila, lätta och supersköna!
Men tänk om jag vill gå på aerobics till hösten då?
Hittar jag ett par PRECIS lika bra dojor igen då?...
Detta tåls att tänkas på.

Kram , Puss

Paradiset på jorden

Ja, efter allt, (konserter, bröllop, hundkurs, mm) ska jag faktiskt tillbringa en hel del tid i Söderhamn!

Förra året tänkte jag PRECIS lika; jag skulle vara där massor med tid under sommaren. -Icke.
Ska verkligen försöka vara det i år.
Det är trots allt en helt perfekt miljö för mej där uppe. -lugnt, skönt och underbar natur!

Känns verkligen som att jag skulle behöva detta nu..

Kram , Puss

DataStrul!

.
Tänk vad himla bortkommen man blir så fort datorn inte beter sig som den brukar!
Jag anser att jag kommer ganska bra överens med min "lilla svarta".
Ändrade syn på det "perfekta samarbetet" igår då den helt plötsligt inte alls ville jobba.
Tror att den hade smittats av min extrema tankebubbla!
-Den ville nämligen bara ägna sig till det - tänkandet.
-Fastnade.
Ja, den tänkte BARA men kom aldrig fram till något!

Så jävla typiskt då jag hade ett viktigt (för en gångs skull) ärende som jag skulle ägna mej åt.
-NOT.
Tillslut tappade jag humöret.
Jag menar: hur kul är det att sitta och känna sig TOTALT BLÅST?
Vad gör man när datorn beter sig så?
Jag startade om, lät den tänka lääääääänge, drog ur kontakten, uppdaterade uppkopplingen.. -Inget kunde få den på bättre humör.
Slutade med att jag stängde av och kröp ner i sängen.

Guess what?!
Idag fungerar den som vanligt igen!
(peppar peppar)

Bra bra.
Nu har ni lärt känna min dator också!

Kram , Puss

För mycket att göra! Har jag en TVILLING?

.
Just nu har jag för "många" järn i elden.
Att jag aldrig LÄR mej!
Jag VILL ju så mycket, men kroppen/PSYKET ORKAR/KLARAR inte mer än MINIMALT!
Eftersom viljan är så stor så har jag en förmåga att dra igång, tacka ja, och gå med på olika saker i perioder.
Eftersom jag VET att jag får problem vid för många "att-göra"saker så tar jag inte på mej "så mycket" utan håller mej till "lagom". . .
-Jo, eller hur?!
Om det vore så enkelt att vara impulsiv och "allt eller inget-tjej"!
Vad som är "Normalt-lagom" är apmycket för mej, och vad jag tycker borde vara lagom för mej visar sig, ändå, bli för "mycket".
Detta är INTE första gången det händer!

Jag befinner mej i en jävligt ond cirkel:
Har en period där jag har "på tok för mycket" - tar mej igenom - blir helt slut - ledsen - påmind om hur dåligt jag mår under stress och press - avstår/aktar mej för att göra om samma misstag igen - tackar nej till allt/alla - intresserar mej inte för något - blir hyperdeppad - uttråkad - "hittar upp till ytan igen" - nyfikenheten väcks till liv - jag prövar lite aktiviteter/projekt - vips så är det "för mycket" igen och jag börjar om i "den onda cirkeln"....

Vad är balans för mej?
Vem ÄR jag?
Hur ska jag lära känna mej själv?
Är så otroligt "dubbel" så det är fan inte sant!
-Vill så mycket!
-Trivs som fan när jag "producerar" (får saker gjorda och fyller någon typ av funktion)
***
-Tappar fokus
-Blir "blockerad"
-Orken rymmer ifrån mej

Hur ska jag kunna styra livet till det "normala" då jag "går in i väggen" så fort jag bara GÖR något?
Varför "går jag in i väggen" när jag gör saker som jag egentligen trivs med och verkligen vill göra?

Är detta kul?
-Så fan heller!
Jag vill och vill och VILL, men bryts ned så fort jag prövar och försöker!

När jag gjordes kanske jag hade en tvilling?!
En bitter, sur och negativ jävel som inte hade någon som helst livslust eller egentro alls.
Ett fel uppstod och tvillingen blev ingen egen individ utan fick "dela" "skal" med mej.
- "Mej"(Jag) som är en glad, charmig, sprallig och fantasifylld tjej med massor av energi och livsglädje!
... Kan detta vara en teori till varför jag upplever mej så förbannat splittrad?
Det är faktiskt precis så det känns!
- som att en bitter jävel sitter fast i mej och sabbar allt.
Jag gillar INTE henne och hon( /han..? ) gillar INTE mej.
- DELA PÅ OSS FÖR GUDS SKULL!

Hur ska man veta?
Antar att, hur desperat jag än är till att få någon förklaring på mitt underliga mående, så kanske inte en "bitter tvilling" är den mest naturliga förklaringen. . . . ?

Kram , Puss

Hjärnbullar

.
Idag är en sådan dag då jag funderar över om min hjärna verkligen existerar..?
Nej, när jag tillverkades kanske det blev slut på hjärnsubstansen så jag tilldelades en degklump istället...

Har varit seg som fan, trögtänkt, trött och hela huvudet har känts som en explosionsklar bomb.
"degen" är tydligen på väg ut ur ögonen också har jag märkt. - Min syn är nämligen alldelens "mjölig".

Men va'fan!
Positivt tänkande!
Nu är det alltså möjligt att baka "hjärnbullar" igen!
Degen är ju, som sagt, redan på väg ut helt av sig självt så det är bara att förbereda bakbänken med smör, kanel och socker!

Någon som vill smaka?. . . .

Kanske inte ska skylla på någon "miss vid tillverkningen". - Det kanske helt enkelt beror på VÄDRET.
Det spöregnar och åskar från och till. Har så gjort större delen av dagen.
Själv tycker jag att det är jävligt skönt och mysigt, men som ni säkert redan har märkt så "samarbetar" mitt eget JAG inte så speciellt bra med mej själv. . . (jag vet, det låter helsjukt men precis så är det ju. SPLITTRAD.)
"hjärnan" kör liksom sitt race och min "själ" ett annat (eller vad/vilka det nu är som inte kan komma överens).

Funderar starkt på att dyka ner i sängen och hoppas att degen/hjärnan inte ploppar ut utan stannar kvar.

Detta blev kanske ett lite rörigt inlägg. .?
Tänker tyvärr inte göra så mycket åt det utan det får bli som det blir.

Kram , Puss

Heldag med MAMMA!

.
Igår var en "fullspäckad" dag!
Steg upp kl 6.00 för att rasta hundar, göra mej i ordning, skjutsa hundarna till mormor och morfar (som skulle vara hundvakt), åka till Falun (samtal med psykologen), ta tåget från Falun till Gävle - där mamma mötte upp och vi tillbringade resten av dagen tillsammans, runtstrosande på Gävles gator.

Vi hade det såååå mysigt!
Tyvärr höll det på att bli lite "tokigt" under eftermiddagen.
Eftersom jag tar "Certan" (=Concerta) till frukosten varje morgon så blev det en TIDIG medicinering igår, vilket innebar att medicinens "verkan" började upphöra under eftermiddagen.

Utan medicin, och med en NATURLIG trötthet som började göra sig påmind, slutade min hjärna att samarbeta med mej.
ALLT som jag övar på: positiva tankar, acceptans, harmonier, uppmärksamhet och koncentration var som bortblåst!
Så fort jag gick förbi en spegel (vilket händer ganska ofta då man befinner sig i affärer) upptäckte jag en jättegris!
mina fötter fick inte plats i skona, mina ben var inga ben! de var falukorvar! Min mage gick ca 1,5 meter FÖRE mej HELA TIDEN, mina UNDERARMAR hade fettvalkar, mina handleder höll på att explodera, mina fingrar höll på att växa igen då de var så tjocka!
För att inte tala om allas blickar!
Alla tittade på mej med blickar som talade om hur synd det var om mej som höll på att sprängas i luften av allt fläsk!....

...Nej, så var det givetvis inte.
Men som sagt, jag "tappade bort tänket"...
Paniken höll på att infinna sig.
I vanliga fall hade jag åkt hem där för att inte få ett urpinsamt utbrott på helt fel ställe, skada någon eller vara elak helt emot min egen mening och vilja...
Tyvärr gick ju inte det då jag hade åkt tåg dit och skulle åka med mamma hem - efter att Julia kommit hem från skolan (de var i Strömsholm och kollade på hästtävlingar, så de skulle vara hemma ca 20.30).
På något sätt var vi iaf i syrrans lägenhet efter ett tag.
Då jag känner att paniken börjar infinna sig och min kontroll håller på att upplösas helt försvinner ju även lite av mitt minne.
Alltså, såhär i efterhand minns jag inte riktigt hur och vad som händer under "hjärnhysterin".
Vet bara att jag satt på Jullans säng och "konverserade" med mej själv (tänkte alltså).
Jag och mamma hade haft det kanonmysigt!
Ville verkligen INTE förstöra det!
Jag hade ingen tillgång till medicin - bestämde mej för att faktiskt dra åt "beteendebältet" ett snäpp på egen hand och FÖRSÖKA hitta tillbaka till en någorlunda "balans".

Vi åkte ut till Valbo.
Under tiden släppte min inre aggression mer och mer - tillslut var jag faktiskt på rätt spår igen!
Efter valbo hämtade vi lillasyster vid bussen för att avsluta dagen med pizza/kebab.
Trots att vi, ALLA TRE, var helt slut efter dagen så hade vi ett jättemysigt "avslut"!

TUSEN TACK FÖR EN UNDERBAR DAG MAMMA!

Kram , Puss

Positiv SJÄLVINSIKT! -Häng på du oxå!

.
Jag har gått TVÅ promenader, handlat, hämtat medicin på apoteket, deltagit i gruppterapin, dammsugit OCH skickat tillbaka jeansen som jag beställde från ellos.
Det sistnämnda är jag riktigt stolt över.
Jag har nämligen redan ett par precis lika som jag beställde förra veckan.
Efter att jag hade köpt dem och insett att de passade slog mitt förnuft helt ifrån och impulsiviteten tog över - jag beställde ett par till!
Helt ok kan man ju tycka om man har en ekonomi som tillåter det... det har ju inte jag.
hade knappt råd med jeans nr 1 men eftersom jag verkligen var i behov av ett par så var det bara att bita i det sura äpplet och lägga pengar på dem.
Jeans nr 2 där emot var INTE nödvändiga och därför en väldigt oekonomisk investering.
Duktigt av mej att inse det och inte behålla dem!


Jag har en liten fundering angående den egna självbilden...
Varför i hela friden är vi aldrig nöjda med hur vi ser ut?
Alltså, nu är inte ALLA så, men de flesta tjejer/kvinnor är missnöjda med någonting på sig själva som de, uppenbarligen, gärna och ofta påpekar och fixerar sig vid.
Antingen är de för smala, tjocka, sneda ögon, potatisnäsa, för lockigt hår, för rakt hår, osv.

Jag tycker att jag själv är på tok för tjock! Det har jag alltid tyckt.
jag är en riktig rulta med volanger stora som bildäck och en häck bred som en ladugårdsport.
Sneda tår har jag också förresten!
Japp, det är jag det.
När jag vägde 65 kg tyckte jag att jag var fet, när jag vägde 75 tyckte jag att jag var fet, när jag vägde 85 kg tyckte jag att jag var fet. osv.
fet fet fet fet.
När jag vägde 85 (vägde mer oxå men slutade väga mej där) så insåg jag att mina tidigare "viktmål" antagligen var ouppnåeliga (att jag skulle väga 55 kg igen)...
Jag bestämde mej för att om jag bara lyckades gå ner till 75 kg så skulle jag vara nöjd och glad igen.
Jag skulle helt enkelt bli en lycklig människa då och ALLA mina problem, bekymmer, svårigheter skulle med denna 75 kilos vikt försvinna.

Ja, nu är jag ju där - faktiskt lite under också.. Men jag är ändå tjock, ful och en livs levande degklump!
Tro inte att min ADHD eller min BORDERLINE har försvunnit tillsammans med alla kilon heller!
Nej, jag känner mej fortfarande likadan inuti som för 15 kilo sedan...
Och NEJ FÖR HELVETE! Jag är INTE nöjd med mina 70+ fläskkilon!
Jag är fet och har aldrig varit fetare!.....???
Varför varför varför är det så här?!

Detta slog mej idag när jag faktiskt tvingade mej själv att SPRINGA ett x-antal METER (mer orkar jag inte om jag inte ska falla ihop och dö av syrebrist) med min degkropp.
"hjärnspökena" sa åt mej att börja SPRINGA för att bli av med lite av den.
Det räcker inte längre med att gå EN prommis om dagen... Inte TVÅ heller... Det ska springas lite under dem nu oxå...
Min hjärna innehåller faktiskt "ängelhjärnspöken" också.
Idag påminde faktiskt dem mej om att jag inte längre väger 85+...
Nej, jag ligger nu UNDER den vikt som för några månader sedan var mitt ultimata "mål",
ÄNDÅ HATAR jag mitt skal. Fan jag HATAR ju det som finns inuti mej, kan jag då inte få vara nöjd med utsidan iaf?
Jag gjorde ett litet "stopp"-vilket innebar att jag sänkte farten och började "grubbla" med ett promenadtempo som en liten daggmask hade kunnat haka på..

Det börjar gå lite över styr nu.
Min nuvarande vikt är långt ifrån vad min (nya) viktönskan är.
jag är inte "smal", jag har fortfarande en uppenbart rund bakdel,
en TYDLIGT framträdande "volang"strax ovan höftbenen,
miniliten midja (som då också bidrar till att det andra ser ändå mer ENORMT ut),
ganska ordentlig byst.. ja, jag har lite "tillgångar" här och där.
Men jag är antagligen byggd såhär?...
Jag kanske har lite "större rumpa", "smalare midja" för att sedan bli lite "större" mot bysten igen...
Ord som jag har fått höra angående min kropp är: "kvinlig", "former", "timglasfigur".
HATAR att se kvinlig ut!
Vill inte ha en "timglaskropp"!
"former" ska man ha först när man har fått barnbarn och det lär ju dröja för jag har inte ens fått egna ungar ännu!.....?
Nej, jag är INTE nöjd med mitt "skal".
Men jag har ändå, efter tankeprommisen, bestämt mej för att försöka fokusera på det jag faktiskt accepterar ist för att bara lägga ALL fokus på det "fula".
Alltså, skulle jag vara smal som en sticka och inte innehålla några former så skulle jag nog inte tycka att det vore så himlarns smickrande heller...
Kanske ska börja känna mej stolt över att det syns vad jag är av för kön?!
Jag är kvinna med "kvinliga former".
Tack Gud för att jag inte ser ut som en karl!

Ellerhur låter det smart?! Ellerhur låter det ENKELT!
Jag gissar på att det är just i detta nu som det känns OK att lägga ett sådant "löfte" om ändrad syn på det egna jaget.
Har MÅNGA gånger fått himla "kloka" insikter och ideer om tankar som skulle kunna få mej på "bättre humör" och leda mej till en någorlunda "kamratskap" och "sammarbete" med mej själv.
Har alla dessa gånger verkligen försökt men blivit övertalad av de så kallade "hjärnspökerna" att allt bara är ett stort SKÄMT och att det inte finns någonting att acceptera hos mej.

Nu har jag ju ändå kommit på detta och som med alla andra "idéer" ska jag ge även denna en chans!

Gör det DU med vett´ja!
Om det finns något DU är missnöjd med! (om det är något du lider extremt mycket av och lägger onödigt mycket fokus på så klart! Annars vill jag ju INTE bidraga till att man ska börja söka "fel" hos sig själv! -Nej, för guds skull! Låt bli med det då!)
Fundera på om det verkligen är så farligt och om det inte finns ganska mycket som är BRA med dej också!

Ni som trivs med att ni är dem ni är: FORTSÄTT MED DET FÖR NI ÄR KANON!

VI FOKUSERAR PÅ VÅRA POSITIVA "TILLGÅNGAR" OCH INSER ATT VI ÄR VACKRA SOM VI ÄR! (Herre Gud! Tror jag verkligen på detta själv?... Som sagt; här ska jobbas på!)

Lycka Till!

Berätta gärna hur det går!

Kram , Puss

Avskedsbrev

.
Jag känner en sådan enorm skam!
Ett helt oplanerat och kort möte med två vänliga personer lyckades dra igång tankar hos mej, om mej själv, som är ALLT annat än positiva
Jag är ganska säker på att detta inte var deras mening.
Så här var det:
Morgon prommis med Melvin,
Träffade två män/gubbar (jättegoa och glada) -stannade och "pratade".
Den ene av dem (man ett) har en förmåga att alltid fråga mej när jag "börjar jobba idag"...
Då jag inte brukar känna för att blotta mej själv för vem som helst, var som helst och NÄR som helst, brukar jag oftast svara honom: "jag är ledig idag".
Idag kände han tydligen för att veta exakt NÄR jag skulle jobba igen.
Idag? eller var jag ledig hela dagen? skulle jag jobba i morgon då?
Då de båda tydligen väntade med spänning på vad jag skulle svara (gjorde de INTE men mina tankar fick det att kännas så), och jag hade sabbat det lilla urusla pokerface jag har, fick det bli det ärliga:
"jag är sjukskriven och jobbar inte alls just nu".
Man två-
"jasså, är du det? vad är du sjukskriven för?"
"Jag har Borderline och ADHD"
Man ett-
"JAHA, men det föds man väl med va?"
"mjoae, ADHD kanske men inte boderline"
man två-
"Ok, men vad innebär detta då?"

(FY FAN! skulle det inte räcka nu?!
Ska jag behöva blotta allt för två mötande farbröder som egentligen borde hålla sig till fraser som: "vilket fint väder vi har idag!"?!)

Svarade som jag brukar när jag vill, kortfattat, förmedla vad borderline är (adhd är väl mer känt vad det är?...) för att sedan få slut på diskussionen om mina psykiska störningar som jag inte bara vill förklara på en 5 minutare var som helst:
"Jag är väldigt svängig, mitt liv och mina känslor är VÄLDIGT upp och ned."
Detta måste ju vara ett uruselt svar eftersom jag ALLTID får responsen (som jag även denna gång fick):

Man två-
"Men så är det väl för ALLA. Jisses, ibland kliver man ju ur sängen och går hela dagen med huvudet i backen och tycker att allt är piss och skit"
Man ett-
"Ja, tänk vad de har benämningar på allt idag. Sånt som finns hos alla människor".

Där upphörde hela min funktion vad gäller kommunikation.
Tror att jag lyckades avsluta diskussionen och sa hejdå utan att det märktes hur sårad och misslyckad jag var. . .

Alltså. Jag kan inte bli mer kränkt än när jag blir bemött på det sättet.
Vet att det oftast beror på att folk vill "muntra upp", få mej att förstå att det är normalt och att alla har svängningar.
Men FÖRSTÅ att jag verkligen inte tror att alla som INTE har borderline vaknar upp varje morgon och tycker att livet och världen är underbart och felfritt.
Jag VET mycket väl att ALLA har problem och mer eller mindre svängningar i sina vardagar!
Helt klart!
Vi är inga maskiner heller!
Jag mår piss och har ett rent helvete med mina svängningar. mina "Hjärnspöken" är inte heller så kul att dras med dagarna i ända.
"hjärnspökena" (som jag tror kan ha sina största rötter i ADHDn) ställer till med ett ständigt virrvarr av tankar i mitt huvud, de gör att jag vissa dagar är TOTALT orkeslös, orkar då knappt borsta tänderna. Att duscha dessa dagar är som att be någon med lunginflammation bestiga ett berg.
De ger mej koncentrationssvårigheter, ett minne lika välfungerande som hos en guldfisk, vredesutbrott, dåligt tålamod, mm.
Andra dagar kan jag vara så fylld av energi och vara nästan hysterisk.
kan ta mej för med saker som jag helt maniskt utför, tid och rum försvinner och jag lever, tillsynes som vanligt, men är egentligen helt uppslukad av min lilla "glasbubbla" av "tankevirr".

Ibland blir allt så jävla tungt och mina svackor alldeles för djupa. då försvinner även alla mina sätt att hantera dem.
Förr var allt bara nattsvart- alltid. Men efter år av terapi och stöd från en fin och mycket förstående familj så har jag lärt mej att iaf vilja behålla livet.
Har hittat olika sätt att hantera mina djup, vilka oftast fungerar.
Men, det uppstår fortfarande, tillfällen då jag glömmer allt!
jag tappar bort min uppbygda "levnadsdiciplin" och sjunker så pass djupt att INGENTING av mina "knep" fungerar.
Jag inser dessa gånger att mitt liv faktiskt var ett enda stort MISSTAG och är därför dags att avslutas.
När det blir så illa har jag faktsikt ETT littet ESS i bakfickan som jag plockar fram...


AVSKEDSBREV!

För mej är det SKITVIKTIGT att inte bara "länma in" min livsbiljett utan att skriva ett ordentligt avskedsbrev.
Ett brev som innehåller förklaringar och bedyranden, önskemål och vissa uppmaningar faktiskt.
Det ska innehålla massa mer och blir ett ganska långt brev.
Tro mej, jag har nämligen skrivit flera stycken.
Det är liksom detta som är mitt extra drag.

När jag sjunker till denna absoluta botten nivå glömmer jag helt bort att tänka på dem som jag verkligen inte vill skada.
Jag tycker att jag bär en så stor börda i form av mej själv och att livet gör mej så illa att jag måste få dispens att "slippa".
Jag JAg JAG.
jo, allt handlar ju om mej då och att JAG är så trött, JAG mår så dåligt, JAG är så ledsen, JAG är dålig, JAG är ett offer, JAG gör så ONT, osv.

Genom att sätta mej ner med ett papper och en penna och börja skriva mina sista rader så får jag en insikt om vad det är som håller på att hända.
Jag ser bilder i huvudet på mina familjemedlemmar.
Ser och minns deras ansiktsuttryck från den gången då jag gjorde mitt "försök" år 2007, minns hur plågade de var, hur slitna de blev, hur lång tid det har tagit mej att återfå deras förtroende, hur lång tid det har tagit innan de har kunnat litat på mej och börjat tänka på sina egna liv igen...
Hmm, jag som INTE vill skada dem på något sätt, mer än jag redan gör, kommer att försätta DEM i en eka mitt ute på största hav utan åror bara för att JAG ska få slippa mina inre "plågodemoner".
JAG "flyr" och DE försätts i en livskris pga MEJ!

Dessa bilder och tankar hittar mej när jag sätter mej med MINA sista "ord", vilket då hindrar mej från att begå ett enormt misstag.
Jag vet ju att jag tror att mitt liv också kommer att få betydelse så småningom.
så jag är oerhört tacksam över att jag har familjen som dyker upp i hjärnan de gånger mina extrema impulser tar över mej (nu är det ju inte så att jag sjunker SÅ djupt jämt då en svacka kommer, nej, det är somsagt i de extrema djupen).

Jag slänger alltid mina påbörjade avskedsbrev för att, om en "nästa gång" skulle dyka upp, vara tvungen att börja på ett nytt. Ju mer tid man har på sig, att komma till insikt och upptäcka sin "impuls", ju bättre är det ju.

Men nu till poängen;
snälla! förstå att jag inte är hemma för att jag vill och tror att livet ska vara "lika" och "stabilt" varje dag.
Nej, som jag har skrivit förut; att vara sjukskriven är INTE någon bedrift!
JAg missar massor, lever på en ekonomi som INTE är något att sträva efter, blir "fulstämplad" av samhället och känner mej OTROLIGT utanför.
När vänner och bekanta upplever saker och tar sig fram i livets olika "stafettstationer" känner jag mej jävligt efter och stillastående.
Tråkigt som fan då jag, pga min instabilitet, inte kan hänga på och grabba tag i stafettpinnen.

Jag VET att vi inte lever i någon problemlös värld!. . . . . .

Kram , Puss