Avskedsbrev

.
Jag känner en sådan enorm skam!
Ett helt oplanerat och kort möte med två vänliga personer lyckades dra igång tankar hos mej, om mej själv, som är ALLT annat än positiva
Jag är ganska säker på att detta inte var deras mening.
Så här var det:
Morgon prommis med Melvin,
Träffade två män/gubbar (jättegoa och glada) -stannade och "pratade".
Den ene av dem (man ett) har en förmåga att alltid fråga mej när jag "börjar jobba idag"...
Då jag inte brukar känna för att blotta mej själv för vem som helst, var som helst och NÄR som helst, brukar jag oftast svara honom: "jag är ledig idag".
Idag kände han tydligen för att veta exakt NÄR jag skulle jobba igen.
Idag? eller var jag ledig hela dagen? skulle jag jobba i morgon då?
Då de båda tydligen väntade med spänning på vad jag skulle svara (gjorde de INTE men mina tankar fick det att kännas så), och jag hade sabbat det lilla urusla pokerface jag har, fick det bli det ärliga:
"jag är sjukskriven och jobbar inte alls just nu".
Man två-
"jasså, är du det? vad är du sjukskriven för?"
"Jag har Borderline och ADHD"
Man ett-
"JAHA, men det föds man väl med va?"
"mjoae, ADHD kanske men inte boderline"
man två-
"Ok, men vad innebär detta då?"

(FY FAN! skulle det inte räcka nu?!
Ska jag behöva blotta allt för två mötande farbröder som egentligen borde hålla sig till fraser som: "vilket fint väder vi har idag!"?!)

Svarade som jag brukar när jag vill, kortfattat, förmedla vad borderline är (adhd är väl mer känt vad det är?...) för att sedan få slut på diskussionen om mina psykiska störningar som jag inte bara vill förklara på en 5 minutare var som helst:
"Jag är väldigt svängig, mitt liv och mina känslor är VÄLDIGT upp och ned."
Detta måste ju vara ett uruselt svar eftersom jag ALLTID får responsen (som jag även denna gång fick):

Man två-
"Men så är det väl för ALLA. Jisses, ibland kliver man ju ur sängen och går hela dagen med huvudet i backen och tycker att allt är piss och skit"
Man ett-
"Ja, tänk vad de har benämningar på allt idag. Sånt som finns hos alla människor".

Där upphörde hela min funktion vad gäller kommunikation.
Tror att jag lyckades avsluta diskussionen och sa hejdå utan att det märktes hur sårad och misslyckad jag var. . .

Alltså. Jag kan inte bli mer kränkt än när jag blir bemött på det sättet.
Vet att det oftast beror på att folk vill "muntra upp", få mej att förstå att det är normalt och att alla har svängningar.
Men FÖRSTÅ att jag verkligen inte tror att alla som INTE har borderline vaknar upp varje morgon och tycker att livet och världen är underbart och felfritt.
Jag VET mycket väl att ALLA har problem och mer eller mindre svängningar i sina vardagar!
Helt klart!
Vi är inga maskiner heller!
Jag mår piss och har ett rent helvete med mina svängningar. mina "Hjärnspöken" är inte heller så kul att dras med dagarna i ända.
"hjärnspökena" (som jag tror kan ha sina största rötter i ADHDn) ställer till med ett ständigt virrvarr av tankar i mitt huvud, de gör att jag vissa dagar är TOTALT orkeslös, orkar då knappt borsta tänderna. Att duscha dessa dagar är som att be någon med lunginflammation bestiga ett berg.
De ger mej koncentrationssvårigheter, ett minne lika välfungerande som hos en guldfisk, vredesutbrott, dåligt tålamod, mm.
Andra dagar kan jag vara så fylld av energi och vara nästan hysterisk.
kan ta mej för med saker som jag helt maniskt utför, tid och rum försvinner och jag lever, tillsynes som vanligt, men är egentligen helt uppslukad av min lilla "glasbubbla" av "tankevirr".

Ibland blir allt så jävla tungt och mina svackor alldeles för djupa. då försvinner även alla mina sätt att hantera dem.
Förr var allt bara nattsvart- alltid. Men efter år av terapi och stöd från en fin och mycket förstående familj så har jag lärt mej att iaf vilja behålla livet.
Har hittat olika sätt att hantera mina djup, vilka oftast fungerar.
Men, det uppstår fortfarande, tillfällen då jag glömmer allt!
jag tappar bort min uppbygda "levnadsdiciplin" och sjunker så pass djupt att INGENTING av mina "knep" fungerar.
Jag inser dessa gånger att mitt liv faktiskt var ett enda stort MISSTAG och är därför dags att avslutas.
När det blir så illa har jag faktsikt ETT littet ESS i bakfickan som jag plockar fram...


AVSKEDSBREV!

För mej är det SKITVIKTIGT att inte bara "länma in" min livsbiljett utan att skriva ett ordentligt avskedsbrev.
Ett brev som innehåller förklaringar och bedyranden, önskemål och vissa uppmaningar faktiskt.
Det ska innehålla massa mer och blir ett ganska långt brev.
Tro mej, jag har nämligen skrivit flera stycken.
Det är liksom detta som är mitt extra drag.

När jag sjunker till denna absoluta botten nivå glömmer jag helt bort att tänka på dem som jag verkligen inte vill skada.
Jag tycker att jag bär en så stor börda i form av mej själv och att livet gör mej så illa att jag måste få dispens att "slippa".
Jag JAg JAG.
jo, allt handlar ju om mej då och att JAG är så trött, JAG mår så dåligt, JAG är så ledsen, JAG är dålig, JAG är ett offer, JAG gör så ONT, osv.

Genom att sätta mej ner med ett papper och en penna och börja skriva mina sista rader så får jag en insikt om vad det är som håller på att hända.
Jag ser bilder i huvudet på mina familjemedlemmar.
Ser och minns deras ansiktsuttryck från den gången då jag gjorde mitt "försök" år 2007, minns hur plågade de var, hur slitna de blev, hur lång tid det har tagit mej att återfå deras förtroende, hur lång tid det har tagit innan de har kunnat litat på mej och börjat tänka på sina egna liv igen...
Hmm, jag som INTE vill skada dem på något sätt, mer än jag redan gör, kommer att försätta DEM i en eka mitt ute på största hav utan åror bara för att JAG ska få slippa mina inre "plågodemoner".
JAG "flyr" och DE försätts i en livskris pga MEJ!

Dessa bilder och tankar hittar mej när jag sätter mej med MINA sista "ord", vilket då hindrar mej från att begå ett enormt misstag.
Jag vet ju att jag tror att mitt liv också kommer att få betydelse så småningom.
så jag är oerhört tacksam över att jag har familjen som dyker upp i hjärnan de gånger mina extrema impulser tar över mej (nu är det ju inte så att jag sjunker SÅ djupt jämt då en svacka kommer, nej, det är somsagt i de extrema djupen).

Jag slänger alltid mina påbörjade avskedsbrev för att, om en "nästa gång" skulle dyka upp, vara tvungen att börja på ett nytt. Ju mer tid man har på sig, att komma till insikt och upptäcka sin "impuls", ju bättre är det ju.

Men nu till poängen;
snälla! förstå att jag inte är hemma för att jag vill och tror att livet ska vara "lika" och "stabilt" varje dag.
Nej, som jag har skrivit förut; att vara sjukskriven är INTE någon bedrift!
JAg missar massor, lever på en ekonomi som INTE är något att sträva efter, blir "fulstämplad" av samhället och känner mej OTROLIGT utanför.
När vänner och bekanta upplever saker och tar sig fram i livets olika "stafettstationer" känner jag mej jävligt efter och stillastående.
Tråkigt som fan då jag, pga min instabilitet, inte kan hänga på och grabba tag i stafettpinnen.

Jag VET att vi inte lever i någon problemlös värld!. . . . . .

Kram , Puss