Positiv SJÄLVINSIKT! -Häng på du oxå!

.
Jag har gått TVÅ promenader, handlat, hämtat medicin på apoteket, deltagit i gruppterapin, dammsugit OCH skickat tillbaka jeansen som jag beställde från ellos.
Det sistnämnda är jag riktigt stolt över.
Jag har nämligen redan ett par precis lika som jag beställde förra veckan.
Efter att jag hade köpt dem och insett att de passade slog mitt förnuft helt ifrån och impulsiviteten tog över - jag beställde ett par till!
Helt ok kan man ju tycka om man har en ekonomi som tillåter det... det har ju inte jag.
hade knappt råd med jeans nr 1 men eftersom jag verkligen var i behov av ett par så var det bara att bita i det sura äpplet och lägga pengar på dem.
Jeans nr 2 där emot var INTE nödvändiga och därför en väldigt oekonomisk investering.
Duktigt av mej att inse det och inte behålla dem!


Jag har en liten fundering angående den egna självbilden...
Varför i hela friden är vi aldrig nöjda med hur vi ser ut?
Alltså, nu är inte ALLA så, men de flesta tjejer/kvinnor är missnöjda med någonting på sig själva som de, uppenbarligen, gärna och ofta påpekar och fixerar sig vid.
Antingen är de för smala, tjocka, sneda ögon, potatisnäsa, för lockigt hår, för rakt hår, osv.

Jag tycker att jag själv är på tok för tjock! Det har jag alltid tyckt.
jag är en riktig rulta med volanger stora som bildäck och en häck bred som en ladugårdsport.
Sneda tår har jag också förresten!
Japp, det är jag det.
När jag vägde 65 kg tyckte jag att jag var fet, när jag vägde 75 tyckte jag att jag var fet, när jag vägde 85 kg tyckte jag att jag var fet. osv.
fet fet fet fet.
När jag vägde 85 (vägde mer oxå men slutade väga mej där) så insåg jag att mina tidigare "viktmål" antagligen var ouppnåeliga (att jag skulle väga 55 kg igen)...
Jag bestämde mej för att om jag bara lyckades gå ner till 75 kg så skulle jag vara nöjd och glad igen.
Jag skulle helt enkelt bli en lycklig människa då och ALLA mina problem, bekymmer, svårigheter skulle med denna 75 kilos vikt försvinna.

Ja, nu är jag ju där - faktiskt lite under också.. Men jag är ändå tjock, ful och en livs levande degklump!
Tro inte att min ADHD eller min BORDERLINE har försvunnit tillsammans med alla kilon heller!
Nej, jag känner mej fortfarande likadan inuti som för 15 kilo sedan...
Och NEJ FÖR HELVETE! Jag är INTE nöjd med mina 70+ fläskkilon!
Jag är fet och har aldrig varit fetare!.....???
Varför varför varför är det så här?!

Detta slog mej idag när jag faktiskt tvingade mej själv att SPRINGA ett x-antal METER (mer orkar jag inte om jag inte ska falla ihop och dö av syrebrist) med min degkropp.
"hjärnspökena" sa åt mej att börja SPRINGA för att bli av med lite av den.
Det räcker inte längre med att gå EN prommis om dagen... Inte TVÅ heller... Det ska springas lite under dem nu oxå...
Min hjärna innehåller faktiskt "ängelhjärnspöken" också.
Idag påminde faktiskt dem mej om att jag inte längre väger 85+...
Nej, jag ligger nu UNDER den vikt som för några månader sedan var mitt ultimata "mål",
ÄNDÅ HATAR jag mitt skal. Fan jag HATAR ju det som finns inuti mej, kan jag då inte få vara nöjd med utsidan iaf?
Jag gjorde ett litet "stopp"-vilket innebar att jag sänkte farten och började "grubbla" med ett promenadtempo som en liten daggmask hade kunnat haka på..

Det börjar gå lite över styr nu.
Min nuvarande vikt är långt ifrån vad min (nya) viktönskan är.
jag är inte "smal", jag har fortfarande en uppenbart rund bakdel,
en TYDLIGT framträdande "volang"strax ovan höftbenen,
miniliten midja (som då också bidrar till att det andra ser ändå mer ENORMT ut),
ganska ordentlig byst.. ja, jag har lite "tillgångar" här och där.
Men jag är antagligen byggd såhär?...
Jag kanske har lite "större rumpa", "smalare midja" för att sedan bli lite "större" mot bysten igen...
Ord som jag har fått höra angående min kropp är: "kvinlig", "former", "timglasfigur".
HATAR att se kvinlig ut!
Vill inte ha en "timglaskropp"!
"former" ska man ha först när man har fått barnbarn och det lär ju dröja för jag har inte ens fått egna ungar ännu!.....?
Nej, jag är INTE nöjd med mitt "skal".
Men jag har ändå, efter tankeprommisen, bestämt mej för att försöka fokusera på det jag faktiskt accepterar ist för att bara lägga ALL fokus på det "fula".
Alltså, skulle jag vara smal som en sticka och inte innehålla några former så skulle jag nog inte tycka att det vore så himlarns smickrande heller...
Kanske ska börja känna mej stolt över att det syns vad jag är av för kön?!
Jag är kvinna med "kvinliga former".
Tack Gud för att jag inte ser ut som en karl!

Ellerhur låter det smart?! Ellerhur låter det ENKELT!
Jag gissar på att det är just i detta nu som det känns OK att lägga ett sådant "löfte" om ändrad syn på det egna jaget.
Har MÅNGA gånger fått himla "kloka" insikter och ideer om tankar som skulle kunna få mej på "bättre humör" och leda mej till en någorlunda "kamratskap" och "sammarbete" med mej själv.
Har alla dessa gånger verkligen försökt men blivit övertalad av de så kallade "hjärnspökerna" att allt bara är ett stort SKÄMT och att det inte finns någonting att acceptera hos mej.

Nu har jag ju ändå kommit på detta och som med alla andra "idéer" ska jag ge även denna en chans!

Gör det DU med vett´ja!
Om det finns något DU är missnöjd med! (om det är något du lider extremt mycket av och lägger onödigt mycket fokus på så klart! Annars vill jag ju INTE bidraga till att man ska börja söka "fel" hos sig själv! -Nej, för guds skull! Låt bli med det då!)
Fundera på om det verkligen är så farligt och om det inte finns ganska mycket som är BRA med dej också!

Ni som trivs med att ni är dem ni är: FORTSÄTT MED DET FÖR NI ÄR KANON!

VI FOKUSERAR PÅ VÅRA POSITIVA "TILLGÅNGAR" OCH INSER ATT VI ÄR VACKRA SOM VI ÄR! (Herre Gud! Tror jag verkligen på detta själv?... Som sagt; här ska jobbas på!)

Lycka Till!

Berätta gärna hur det går!

Kram , Puss