Bläsch!

Igår var jag med syster och mamma till stallet där Jullan är och hjälper till.
Hon skulle åka på hoppträning med en av hästarna där och jag och moder var med som lite "assistans".
Vi har ju haft hästar rätt länge faktiskt.
Började med (alltså efter flera års ridning på ridskola och hos "privata hästfolk") att jag, vid 10 års ålder fick ta hem en sköthäst - Vinnie 20 år.
Trots sin ålder så var hon ruggugt pigg glad och busig.
Vinni fick veta en hel del om mej och jag anförtrodde ALLT till mitt lilla russ.
under Vinnie tiden köpte vi även en liten shettis - Isa.
Isa var ett riktigt busfrö men go som fan.
Hur som helst så väcktes en stor vänskap och kärlek mellan mej och hästarna. Mest Vinnie så klart då det var "min" och Isa mest jullans.
Vinni följde mej som en hund. Behövde inte hålla i henne utan dit jag gick gick även Vinnsan.
När jag släppte henne i hagen och skulle gå hem brukade det sluta med att jag, även där, stannade och "lekte" lite med henne... Det var kul. Sprang jag så sprang hon. Satte jag mej i gräset hos henne så stod hon intill mej och betade.
När jag, tillslut, skulle lämna hagen följde hon mej alltid till öppningen och gneggade efter mej.
Lika som när jag kom trampandes på min lilla cykel och ropade hennes namn ner mot hagen vid älven så tjöt hon ett gnägg och kom springande till öppningen.
-BÄSTISAR!

Tyvärr så råkade jag ut för samma sak som så många andra "hästtjejer": började högstadiet och blev kär.
fick en "pojkvän" och Vinnie blev väl lite "ivägen" för min "nykärhet" OCH alla helvetes läxor som jag vid det här stadiet insåg att jag inte riktigt pallade med..
Började fundera STENHÅRT på om jag verkligen var som alla andra.
Visst, jag hade gråtit över mycket, varit arg och pratat en del med Vinnie förut men... -alla är väl ledsna och arga ibland?..
Nu var det iaf äckligt tungt för mej.
Beslutade att Vinnie skulle flytta till en annan tjej som skulle ha henne på foder.
Var nog det värsta jag varit med om i hela mitt liv. Ångrade mej som fan och jag kan, än idag, faktiskt bli förbannat ledsen då jag tänker på det.
Inte nog med att Vinnie "flyttade" - dagen efter "hästförlusten" gjorde min "pojkvän" slut med mej.
-DAAAAA?!

Nåja, mitt liv rasade inte där.
Killar fanns det GOTT om! Tro mej! Hade ju just börjat högstadiet!...
Där emot var det det där med att orka och klara av allt som alla andra gjorde, kompisar, vara "aktiv" under fritiden och helgerna. . .
*pjuh* var inte meningen att inveckla mej i detta så det skiter vi i för nu.
Återgår till hästarna.

Då jag var 16 (17?) fick jag och julia en D-ponny: GOLDIE.
Vi saknade hästlivet enormt mycket och om vi "DELADE" på arbetet med EN häst så blev det givetvis lite lättare.

Goldie,- jag och syster

Underbar ponny! Men det var lika där, jag tillät alla känslor blomma upp i stallet och på hästryggen. Goldie fick också hon höra många "MaddisHemligheter" men även hon var en fin lyssnare och vän.
Jag började närma mej 18:e året vilket innebar att jag inte skulle få tävla ponny längre. DET i sin tur innebar att det var Jullan det satsades på vad gäller instruktörsträningar och sådant.
Japp, jag var förbannat avundsjuk!
Varför skulle HON få göra det som var skitkul och JAG bara fick mocka skit och rida ute i skogen?!
-Trååååkigt!
Vid detta stadiet hängde allt inte bara på hästar. Nej, här hade jag börjat fundera över VEM jag var?! Vad VILLE jag?!
Skulle jag be om en egen HÄST?
Skulle jag isf ORKA hela ansvaret?... -Troligtvis INTE.
Orkade inte ens med livet som det var där och då.
Resultatet blev att jag INTE hjälpte till alls med "Gullan".
De FÅ gångerna jag gjorde det var det med en enorm ilska, hat, och en tung sorg som jag bara hatade mej själv över att jag kände.
-stämplade mej själv med den stora "DuÄrMisslyckad" stämpeln.
Hade ALLTID ångest över att jag kände avundsjuka!
Hatade mej för det vilket ledde till ett fruktansvärt oförskämt beteende!

Nåja, flera år senare började jag rida på ridskola igen faktiskt.
Där föll jag som en fura för Fibblan.
Fibblan var en häst med stor personlighet.
Det var inte eleverna som valde Fibblan, nej - Fibblan valde själv vilka hon gillade.
Jag hade turen att vara en utav få utvalda som verkligen föll i hennes smak.
Kärleken började växa.
Tillslut LED jag äckligt mycket av att se andra rida henne-dra henne i munnen och sparka henne HÅRT i sidorna.
Fibblan var stor, tung och stark. På henne gällde det att inte "rida häst" utan verkligen FÖRSTÅ att ett ekipage är ett EKIPAGE som JOBBAR TILLSAMMANS.

"Fluran"

Jo, slutade med att jag köpte Fibblus (mamma och pappa köpte henne rättare sagt och jag försökte "betala av" en liten peng varje månad).
Nu hade jag börjat jobba på ICA. Mådde inte alls bra och jag funderade på om det var såhär livet skulle se ut för mej? -För ALLTID?...
Ekonomin var, trots jobb och trots att MAMMA OCH PAPPA stod för det mesta (;foder, strö, transporter hit och dit) svår att få ihop.
ORKEN tröt även den (då var mamma ändå en ängel som MOCKADE åt oss de dagar jag jobbade, skötte utsläpp och lunchning).

Livet drog sig mer och mer åt att bli kaotiskt.

Jag var så trött, ledsen, arg, förvirrad över ALLT så jag viste varken ut eller in eller någon stans.

Var nästan ALLTID ledsen i stallet.

HATADE att vara där samtidigt som jag bara kände att det var just DÄR mina känslor kunde få utrymme.

Tryggheten och värmen som hästarna ger är helt sjuk!

Fick jag inte ta in henne i sovrummet?!

Vill ha HÄSTEN och hennes NÄRHET men samtidigt komma JÄVLIGT LÅÅÅÅNGT IFRÅN stallet och all ångest som släpptes lös där inne.

Det är nämligen så det är. Jag har nog alltid mått jävligt dåligt (inte så konstigt då jag nu fått en ADHD diagnos), och då jag inte vågat visa det eller prata om det för någon annan än hästarna så har stallet blivit en plats där min "rutin" är att - äntligen - få släppa fram det svarta som fanns inom mej...

Detta visste jag som sagt inte förens jag hade "brakat" och blivit "sedd". Tyvärr var allt försent då. Jag hade lämnat över henne till syster och helt klippt relationen till hästarna och stallet. Tråkigt nog har jag ALLDELENS FÖR SÄLLAN varit med och tittat på syster (som är en OTROLIGT BRA HOPPRYTTARINNA IDAG och har en SJUKT fin hand med hästarna) då hon tränat och tävlat. Känner en djup ånger över detta men det är förbannat tungt för mej att vistas i den miljön. Trodde att det blivit betydligt bättre efter allt arbete jag lagt ned på mej själv men igår, då jag stod och mockade skit, tog på hästarna och såg syster rida så kom samma känslor tillbaka; avund, ångest, oduglighet och saknad efter hästarnas unika äkthet. . .

Jag har iaf MELVIN nu! -Tack Gud för DET!

Kram , Puss