Vikter och Födelseångest

En genomsnittlig Svensk höna väger ca 3 kg
(Undrar vad en Norsk höna väger då?... kan det vara så stor skillnad?... hmm....),
Ett mänskligt hjärta väger 250-350 gram
(Snacka om skillnad om man vill jämföra med blåvalens hjärta som väger ca ETT TON!!!),
En sån betonggris som brukar befinna sig på parkeringar och många gånger orsaka bulor på bilar (iaf på mina) väger 290-300 kg,
Själv väger jag betydligt mer än jag önskar,
En 500-lapp väger ca 1 gram
Tomten väger lite för mycket. För hans egen hälsas skull bör han göra sig av med några kilon, men då jag inte skulle uppskatta att träffa tomten på gymmet (skulle, för det första, bli livrädd, men för det andra så skall han bara visa sig på julafton tycker jag), och då jag tror att hans image skulle förstöras en del anser jag att han bör fortsätta vara rund och gó (Hjälp vad EGO jag är!).


Snart kommer den dagen som jag föddes på. . . Alltså det var ju året 1987 men iaf.

Ärligt talat så är den dagen, för mej, ganska obehaglig.

Den följs av stresskänslor, orostankar och negativitet.

VARJE år tänker jag att:

"Nästa år blir bättre! DÅ kommer mitt liv att ha tagit vändning och jag har lyckats med något, BLIVIT något, blivit iaf 'frisk'. Jag tjänar mina egna pengar på ett ARBETE, jag KAN hantera mina känslobesvär och livet ser mer normalt ut."

Att liksom stå på självaste födelsedagen, och verkligen få det svart på vitt att NU har det gått ett helt år sedan sist, får tankarna VERKLIGEN på "helspinn".

-Vad HAR jag åstadkommit då?

Har jag lyckats fått båda fötterna på jorden och blivit VUXEN?

Har jag en egen, förtjänad, ekonomi eller ligger jag FORTFARANDE och krälar i "beroende-av-andra-träsket"?

Så jävla bitter känsla av att ÄNNU ett år bara gått mej förbi och jag FORTFARANDE är i behov av heltidsarbete med mej själv. . .

-FUCKJÄVLAHELVETESKITFAN!

.

.

Att jag faktiskt har börjat STUDERA en kurs (vilket för bara ett halvår sedan var HELT OTÄNKBART) är inget jag lyckas se så tydligt på.

Detta är egentligen ett ENORMT framsteg!

Ett ändå större framsteg är att jag gillar det och det fungerar BRA!

-DUKTIGA JAG!

Att jag VET vad jag VILL (iaf typ vad jag vill) nu också är, även DET, ett jättekliv åt rätt håll.

kvällarna då jag satt och planerade självmord och skrev avskedsbrev är borta.

Alltså - Jag har kommit lååååååångt på detta året egentligen!

Jävligt tråkigt bara att jag själv har så svårt att se det!

Måste dock säga att det blir, för mej, lite tydligare nu när jag skriver ner allt detta. . . hmm...

Inledde detta inlägg med en negativ och tung suck,

AVSLUTAR dock med lite positivare andetag.

Oj så sött! ;o)

Kram , Puss