Döden skrämmer inte mej... ELLER?...

Ibland kan jag vara så nere i det djupaste djupa att jag bara längtar efter döden!
Att jag ser döden som min enda lösning och utväg.
Ändå är jag så otroligt RÄDD för döden!
Jag vill helt enkelt leva! -Tydligt det.

Jag och Sara var nyss ute och åkte inlines när jag insåg att mina tankar endast var inställda på döden!
HELA TIDEN såg jag hur en sten, spricka i vägen eller en GROP i vägen skulle sluka hjulen på mina inlines och få mej att stupa rätt ner i farornas mark.
Ramla med tänderna så hårt i backen att de, allesammans ramlar ur, min skalle spricker och jag dör..
ELLER så skulle en bil komma och jag ramlar ut framför bilen, blir påkörd och DÖR.

Dessa, mina tankar på döden, begränsar mej så till den grad att jag inte VÅGAR åka.
Jag "skjuter på" med små, korta "skjut"(?), har blicken STÄNDIGT nedriktad i backen och är, hela tiden, framåtlutad för att liksom vara "beredd" på mitt kommande fall..



JAG KAN åka nu.
Jag vet hur man gör och har fått MYCKET bättre balans allra redan.
Glömmer dock bort det då mina "dödstankar" tar över...

Detta är INTE på skoj! Jag överdriver INTE!
Nej, jag åker runt med dessa "skräckbilder" på näthinnan och det är fan inte "lämpligt"!
Det borde inte få hindra mej!

Jag har hjälm, handledsskydd och armbågsskydd på mej när jag åker.
Visst, nog kommer man någon gång att ramla! Men SKULLE det fallet leda till min död så vore det ju ytterst olyckligt OCH långsökt!....



Nu till något roligare:
Jag bestämde mej ju för godisuppehåll hela maj månad - Har klarat mej hela denna dag!
Gick även med i "monstermallans" "utmaning" - Jag ska gå minst 45 min minst 5 gånger i veckan! - Idag var jag ute med rehabiliteringen och gick i skogen från ca 10.30 - ca 13.00.


KÄNNS LOVANDE!

I morgon var det psykologtid igen - Skönt

Kram , Puss