Igår....

...var en riktig skitdag!
vaknade och kände hur himla trött jag var av och på allt.
orkade verkligen inte "skynda" mej trots att jag skulle till Garpenberg vilket jag faktiskt mår bra av och brukar se fram emot.
Nej, skrev ett Mail till "K" (ledaren för rehabiliteringen) där jag meddelade att jag kunde komma att bli något sen...

"körglade"runt min frukost (två mackor, (lingongrova) med ost, skinka och gurka) och gjorde några försök till att svälja varje tugga. Smakade skit och omvandlades, mer eller mindre, till kattspyor i munnen.

Efter persen med frukosten gjorde mej redo för att lämna lägenheten.
Innan jag satte mej i bilen gick jag en kortis med Melvin för att han skulle göra ur sig nattens "påsamlingar" innan vi åkte.
När jag gick där, i mitt mörker, kom jag på att det troligtvis var IDAG som vi skulle plantera om våra plantor som vi sådde för ngn vecka sedan!

Har du följt min blogg så vet du att jag har lite svårt för det där med "pill" och "koncentration"...

Detta var INTE vad jag behövde!
När jag precis hade börjat övertala mej själv om att det kanske inte var idag så ringer Jenny och frågar: "eller hur var det idag vi skulle plantera om blommorna?"
-Neeeej, och jag som hade skrivit mail att jag skulle bli sen! Jag hade ju då alltså meddelat att jag kommer och kunde inte stanna hemma heller!

Bestämde mej för att det inte kunde bli så mycket värre.
Tänkte att jag "tar det som det kommer" och FÖRSÖKER att "inte måla fan på väggen" innan jag ens har försökt.

Kom dit, inte ett dugg försent (jag har skitsvårt för klockan! ingen som helst tidsuppfattning. Jag försöker att aldrig ha mer än EN ENDA sak inplanerad varje dag då jag är SÅ RÄDD att inte hinna! Detta är skitjobbigt. Därför så kan EN sak oxå vara för "mycket" när jag har bottendagar. Ibland kan jag ha fler saker men då är jag "SPEEDAD" ska gudarna veta),
Väl där inser jag att solen skiner, det är varmt och det är en sådan dag som jag oftast brukar njuta av och verkligen få ett "lyft" av!
-Inte nu. Nu ser jag inte ens solen. Jag registrerar att den är där, men i mitt synfält är det jävligt "dimmigt". Inga färger. Ibland kan jag tro att solen gått i moln, tittar upp mot himlen men ser att det inte finns ngt moln. Mycket märkligt.

Vi gick en "runda" (runda= när alla berättar något kan vara allt ifrån det som hänt senaste dagarna till hur man känner sig och mår).
När det blev min tur (brukar vara bra på att hålla låda) hörde jag mej själv bara säga:
"Jag är jävligt sur, och så är jag skitsur över att jag är sur".
-Klar. Fanns inget mer att säga.

Innan vi skulle börja plantera gick jag in för att hämta vatten åt Melvin.
Där inne stod "K" och gjorde kaffe.
När jag kom in sa hon till mej:
"Madde, du som alltid är en sådan solstråle och tillför gruppen ett sådant lyft, du kan, med all rätt i världen, få känna dej och vara sur! Det gör ingenting! Vi tycker om dej ändå!"...

Hmmm... jag VET att man får vara som man är där.. Jag vet det. Är ju därför vi är där. -För att vi är lite "instabila"...
ÄNDÅ har jag min jävla mask, som av ren rutin bara SKA på när det är folk i min närvaro. Den klarade inte av att dölja mitt mående igår och ska jag vara ärlig så sket jag i det oxå. Orkade inte bry mej. Hade gett upp hoppet. Var ingen ide att försöka få någon att tro att jag är "trevlig" eller "bra" på något vis. För det ÄR JAG INTE!
Så kommer hon och säger sådär... Det blev liksom svinkonstigt, men jag måste erkänna att ögonen fuktades och hade det inte varit för mitt snabba och kalla "tack", vänd på klacken och gå ut FORT så hade jag nog fan börjat böla.

Ja, det värmde. För det var så innerligt sagt på ngt vis. det kändes verkligen som att hon menade det och verkligen ville säga det till mej. som att det var viktigt för henne. Jag är INTE lätt att övertyga vad gäller sådant.

Planteringen genomfördes. Men med viss möda. Fan vad jag INTE tycker att det är trevligt att hålla på med små och sköra växter. Man ska vara rädd om rötterna, det är typ det som är viktigast ju.
Jag såg inte en jävla ROT på någon av de "plantor" som jag satte om..
Var det något jag sket i så var det väl det också för den delen!
Nu sitter iaf mina ROTLÖSA småstrån i varsin kruka. Tur att de inte fick med sig några rötter. då slipper jag oroa mej för fortsatt växtvård.

När vi var klara med våra omplanteringar så skulle vi plantera om ANDRA blommor också. De skulle sättas i ytterkrukor och placeras ut utanför vårat "tillhåll".
Kände mej så trött och irriterad på allt vad växter och plantering var så att jag bad att få avsäga mej det uppdraget. Det hade blivit kaos. jag hade redan överstigit min koncentartionsförmåga.

Kände hur himla orolig, nervös, irriterad, och stressad jag var. Paniken steg.
Självhatet sköt i taket och jag fick nog.
Tackade för mej och åkte hem vid lunch.
Försökte intala mej att det var mycket bra gjort att åka dit över huvud taget trots att jag är "dimmig". Gick inget vidare. -Jag VET att det var bra gjort!
Det är så det fungerar! Man ska försöka ta sig dit. Man får åka hem efter ett tag om man känner att det "räcker". MÅNGA gör så och det händer mer eller mindre varje gång att någon avlägsnar sig efter halva dagen.
Men nu är mitt egensinne igång och slår på mej för allt! Det riktigt letar efter misslyckanden och saker att "skälla" på.

Nu orkar jag inte skriva mer.
Hastigt avslut men så får det bli.

Kram , Puss