X-psykologen från HELVETET!

.
Nu har första gruppmötet varit.
1,5 timmar kommer varje sittning att vara! Skönt då tiden går på tok för fort när man har tusen saker att säga!...
Denna gången och de närmsta gångerna kommer vi att mest få information om vad MBT är och lite sånt.
Verkar helt ok hittills tycker jag.
Jenny fick in en skithärlig fullträff när en av ledarna, på slutet, frågade om vi hade "frågor eller funderingar så här långt". Snabbt som fan tar hon sats för att slänga ur sig: "När börjar vi på RIKTIGT? Alltså, jag menar, NÄR får VI börja prata?!"
Hon är så lik mej!
Här skäms vi inte för att dela med oss och säga vad vi tycker!
Det som är mest komiskt är att även då detta var första gången och det satt tre ljus (de var lite tysta och antagligen något nervösa då det var första träffen) på andra sidan bordet så pratade jag och Jenny en HEL DEL... Frågade mycket, tyckte och tänkte...
Jag hoppas att de två ledarna kan "styra upp" oss lite och hejda oss då vi båda har en förmåga att prata lite "väl" mycket då vi väl kommer "igång"...

Gissa vad då?!
På väg från väntrummet till grupprummet passerade vi Hannas rum (Hanna=min X-psykolog. Hon som "lämnade" mej hastigt och lustigt mitt i den mest hungriga kvicksand).
Jag borde ha låtit bli men jag KUNDE inte motstå att slänga in ett ögonkast i förbifarten.
-Där satt hon på sitt feta arsel och "FUL-LOG" åt oss då vi knatade korridoren fram.
Hon hade ett leende som jag förut ÄLSKADE. Super snällt och mjukt "SNÄLL-LEENDE" som jag, förr, blev alldeles lugn av.
Nu var det FULT och FEJK! JÄVLA TÖNTKÄRRING!

Dock tog det mej ca 1 sek att passera hennes skitrum men jag han ändå fantisera om att jag for in till henne som en orkan, tog ett grepp om hennes hals samtidigt som jag ruskade om hela människan och skrek att jag hatar henne och att hon kan dra åt helvete.
Det var en ren fantasi, dock en HÄRLIG sådan, och jag känner mej väldigt tillfredsställd med att hon, helt säkert, såg just det i mina ögon.
Hon såg garanterat vad jag tänkte och jag hoppas att det är det SISTA hon tänker på i kväll innan hon somnar! DEN DU DIN PÅLÄSTA MERITKOSSA!

Nej, nu till gårdagen.
Tog en morgonprommis med Melvin då de rinde från psyk och meddelade att tiden som jag hade hos IMA kl 11 var inställd.
Jahapp.
Tog Jenny och hundarna med mej till sjön där vovvisarna badade och myste som galningar.
Det var myspys och det är helt underbart att man faktiskt kan prata om ALLT med henne.
Kändes mycket lättare efter allt när vi hade haft vår lilla sjöutflykt och jag kände mej lugn av att den skitjobbiga "svackan" verkade ge med sig lite allra redan.

Väl hemma igen kom allt tillbaka, helt utan orsak och som från ingenstans.
vart svinjobbigt och då jag stod i duschen när det hände fick jag lov att greppa tag om "väggkäppen" (vad heter den saken som man fäster själva duschspruten på?) för att inte "kramperna", som framkommer i kaoset, skulle få förvandla mej till en tvättsvamp.

Med hällregn från ögonen och "kramper" i mage och bröst bestämde jag mej för att jag SKULLE åka till Vican.
Vi hade BESTÄMT det och det var så jävla längesedan vi träffades.
Ilsken som jag var, över att inte kunna hejda mej från att vara bitter, fokuserade jag på att ta mej dit.
Ögonen hann "regna" en sväng till i bilen (NATURLIGTVIS verkade det vara någon typ av stafett i sorgligaste låtar på ALLA radiokanaler just under de 5 min som det tar mej att köra dit) men jag fick bukt på det hela.
När jag fick syn på valparna höll det på att skita sig igen!... De var så SÖTA och jag blev alldeles rörd!
Som tur är så gråter jag INTE inför NÅGON om det inte är absolut omöjligt att hålla igen och jag ABSOLUT inte kan gömma mej någonstans.
Vickan själv är störtskön så hela hon lättade upp mitt inre ganska omgående bara jag såg henne.

Gick bra. Hon gjorde negerbollssmet under tiden som hon säkert samlade på sig en hel del skavsår i öronen av mitt "tugg".
Vi drack latte och åt smeten direkt ur bunken, myste med valpar och hade det gött!
Tiden gick och återigen kändes det lite lättare.

Väl hemma blev det mer och mer påtagligt att det som kändes "bra" bara var tillfälligt.
Orkade inte hålla på att tjura mer så jag bestämde mej för att avsluta dagen och krypa till kojs.

-Gick INTE att sova.
Tillslut hände något som inte händer ofta; jag kände ett enormt behov av att tala om för någon att det pågick ett rent HELVETE inuti mej.
Ville INTE ha sällskap, ingen tröst, inget medlidande ville inget annat än berätta att det var TUNGT!
Vem berättar man det för mitt i natten utan att stackaren i fråga får panik eller känner ett "tvång" att "rädda" mej eller "lösa" min situation?
Bestämde mej för att Jenny nog skulle förstå, inte gripas av panik utan faktiskt lita på mej.
Trots allt så är vi varandras "yin och yang" just nu, och det gick bra!
Hon tog det precis perfekt! Jag fick ett väldigt tryggt och lugnande svar och jag hade fått dela det svarta!

Efter en liten stund somnade jag och sov HELA natten! TUSEN TACK!

Kram , Puss