Just nu befinner jag mej i ett ganska "neutralt" läge (tro det eller ej!).
-Alltså varken hyperglad eller vråldeprimerad.
Skönt på ett sätt men också jävligt tråkigt. Är det detta som kallas "normalt"?
Isf tycker jag nog att det normala är ganska trist . . .
Inte för att jag tycker att det är sådär skitkul att vara kolsvart och bara önska mej ifrån detta jordeliv, eller- att det är så väldigt hälsosamt att vara så över"energisk" och fylld av hyperLycka, inspiration och "galenskap"..
Detta är ju tillstånd som jag oftast pendlar mellan att vara i. - Antingen Eller liksom...
Men som sagt: just nu bara "ÄR" jag på ngt sätt...
Det värsta med mitt nuvarande "läge" (som jag egentligen får för mej att jag ska sträva efter att vara i) innebär tydligen att jag inte vågar ta tag i viktiga b
eslut och uppgifter.Jag har försökt "analysera" "faran" och kommit fram till att det är min rädsla för att "rasa" som hindrar mej.
Ett "ras" kommer ju att inträffa om jag "beslutar" eller "gör" något som jag inte klarar att fullfölja, misslyckas med eller, helt enkelt, gör FEL!
Nej, istället väljer jag att agera "fegråtta"; - Go With The Flow, hoppas att andra beslutar, gör absolut ingenting som ANDARA kan drabbas negativt av vid ett eventuellt "misslyckande", låtsas som ingenting och hoppas att saker löser sig av "sig själva", Ja- jag helt enkelt "bara följer med".
Detta STRESSAR mej ENORMT jävla mycket samtidigt, då jag absolut inte kan känna tillit för någon annan än mej själv. Låter ju jävligt egoistiskt och må så vara.
Önskar verkligen att jag kunde släppa lite på detta och tillåta mej att tro på andra människors förmåga att också "lösa/ordna" saker.
(Bör tilläggas: Jag och min psykolog jobbar en HEL DEL med detta då det omöjligt går att leva ett helt liv med ENBART sig själv som enda trygghet och ALDRIG känna ett 100% förtroende för någon annan.)
Jag är verkligen EXPERT på att prata mot mej själv.
Har det inte redan märkts så kommer det garanterat att märkas..
(Antar att det är för att jag är så otroligt "kluven" i mej själv att jag helt enkelt inte vet vad jag tycker och tänker alltid)
T.ex: Jag är ju så FÖRBANNAT RÄDD för att MISSLYCKAS!
Samtidigt som jag försöker förespråka FÖR att vi ska börja VÅGA och TILLÅTA oss själva att misslyckas!
Att misslyckas är ju ett sjuhelvetes bra tecken på att man har VÅGAT!
ALLA får misslyckas utom jag!
Då kan man tänka att: "fan, det är ju uppenbart att hon vill det för att själv framstå som duktig".
Så är INTE fallet!
Nej-för det första så "misslyckas" man oftast inte när man tar sig för med något (saker kan bara få en liten annan "utväg" än planerat ibland),
för det andra så blir jag ofta "avundsjuk" på människor som VÅGAR pröva/upptäcka/agera (vilket inte inte INTE betyder att jag skulle känna mej själv som ngt "bättre"-tvärt om!).
Ellerhur låter det sunt?! Jodå, jag kan och jag VET, men när det väl kommer till kritan så vågar JAG likförbannat INTE.
Någon gång, jag säger inte att det kommer att ske inom det närmaste, men någon gång ska jag faktiskt försöka att ägna en hel vecka åt att bara göra saker som faller mej in. -Utan att vara rädd för misslyckanden. Jag ska göra saker som nästan kan framkalla misslyckanden för att känna att det är helt ok att inte alltid vara "perfekt".
Hur som hellst- Denna "neutralitet" som jag nu känner är ganska monotom.
Tänk er själva - att alltid pendla mellan OXFILÉ eller BLODPUDDING (vilket jag anser är världens äckligaste bukfyllnad) för att, helt plötsligt, sitta med en portion PASTA!
Hur sak man då veta om pastan är god eller äcklig?!
Den blir ju då alltså INGENTING- varken eller- bara konstig och "anonym". . .
Så känner jag mej nu.
Sitter och funderar på om det är ett gott eller ont tecken.
Bestämde mej för att det nog inte är något jävla "tecken" alls - det bara "ÄR". . .
Kram , Puss
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar