Ras

.
Fan att det ska vara så jävla svårt att hitta lite balans i livet!
Varför ska jag förstora upp små skitsaker till stora katastrofer?!

Varför ska jag hela tiden känna att jag inte räckertill?!
Mitt egensinne har en förmåga att dra ner mej i djupet så fort jag är lite skör...

Fan, jag VET att jag har varit "skör" under ganska lång tid nu...
Känt det då jag varit så himla "uppåt", "glad" och "speedad"...
mmm.... det är så min kropp och själ verkar fungera..
När det börjar luta lite för mycket och greppet tappas allt mer så lägger jag in något sorts skydd för mej själv och min omgivning.
-En "högre växel" som desperat försöker dölja hur tungt det går...
En "högre växel" som ska lura mej själv att tro att allt är suuuuper!

Fel fel FEEEEEL!

Nu kom raset.
Kan erkänna att jag egentligen inte ens kommer ihåg VAD som hände...
Bara att jag ville gå och lägga mej tills jag skulle upp och hämta Daniel för att inte bli allt för trött.
Jag har ju problem och därför är sömnen ENORMT viktig för mej.
"fick inte" gå och lägga mej i sängen för syster då hon tyckte att jag kunde ligga på soffan tills jag skulle hämta honom...
("fick inte" var alltså MIN uppfattning av hur hon uttryckte sig)
Hon ville inte kolla tv själv. Tyckte att jag skulle vara där med henne då hon "skulle offra sitt största intresse (hästar) i morgon för att åka med mej på marknad"...

Ja, stackars syster som skulle offra något kul för att vara med mej... Det ska hon ju VERKLIGEN INTE behöva göra.
Nej, Gud. Kan verkligen förstå henne!
Jag av alla jävla idioter är väl ingen att umgås med!
Stackare! Att jag ens tänkte TANKEN att hon skulle vilja!....

Typ ngt sådant var det.
Alltså, allt hon sa, hur hon sa det minns jag inte alls...
Dessa tankar tog överhanden på stört och jag hörde inte mycket mer av vad hon sa för att mitt eget huvud skrek så mycket och så högt till mej.
Japp, "hjärnspökena" fick typ ett amfetaminryck och blev helt vilda. Skrek, skrattade och hånade mej.
De dansade "ångestdansen" vilket, i mej, gör så satans ont!

Detta är givetvis INTE systers fel.
Jag var redan nära.
Hade inte hon sagt sådär så hade jag garanterat "uppfattat" något annat på ett liknande vis. Raset stod ju i dörröppningen och bara väntade på att få bryta ut.

Nu är jag igång.
Egensinnig och sur.
Hur trött jag än känner mej tänker jag, till den milda grad, vara vaken så att jag, förhoppningsvis, blir så trött när jag sätter mej i bilen att jag kör ihjäl mej.
Lämnar kvar Melvin så att det inte händer honom något.

Daniel kommer att kunna sova hos C så det är lugnt. Behöver inte oroa mej över att han ska behöva frysa ihjäl bara för att jag inte tar mej fram.

Fy fan!
Så jävla lågt och löjligt!
Jag måste verkligen skärpa till mej och inte hålla på såhär! Det är NU jag ska träna och OBSERVERA mina tankar..
Ta tjuren i hornen. Övervinna mina "hjärnspöken".
Jag VET bättre än såhär och jag har kommit LÄNGRE!
JOBBA JOBBA JOBBA! TRÄNA TRÄNA TRÄNA!

Ska ta Melvin med i bilen då jag, för inget i världen, skulle få för mej att vara så destruktiv som jag var innan han fanns med i mitt liv.
Jag vill ju inte det!
Så får det bli.
Han blir med för att hjälpa mej och påminna mej om livet ifall mitt inre skulle ta överhanden och få mej att glömma..

Kanske till och med lägger mej för att ÄNDÅ vila... Kanske INTE... Vet ej..
Träning...
Marknad blir det INTE.
Vill inte.
Orkar inte.
Skäms

Har en käpp uppstoppad i arslet som utsöndrar ett ENORMT självhat.
Hela jag är fylld!

SKÄMS SKÄMS SKÄMS

Kram , Puss