Väntar...

Jag sitter just nu, i denna stund, och VÄNTAR.
Väntar på att NÅGON ska bestämma sig.
Någon ska vilja, känna, våga, orka. -Ta initiativ!

Det händer inget...
Känner mej orolig och rastlös... Ska du göra ett drag snart?! Vad vill du? Vad blir det? HUR blir det?
Det kryper i mej. Sliter och drar! rör sig! Det är inte JAG, det är INUTI!
Något MÅSTE göras och det är NU!

Japp, den jag väntar på är mitt egna jag! EGO igen, men så är det!

Jag har ett helvete med att "koppla på" det som är JAG.
Vad ÄR Jag?
-Har ingen aning!
Jag hittar inte något i mej som skulle kunna likna känslor.. Ingen vilja.. Ingen ork.
Jag är nog tom.
Kan man vara tom?!
Nej, något finns där... Ahh, den ständiga rädslan!
Allt jag innehåller är tydligen rädslor. Rädslor av alla dess slag.
Fysiska rädslor, Psykiska rädslor, rädslor för och OM personer som är viktiga för mej, rädslor att göra fel, rädslor att VARA fel..

När någonting blir för jobbigt för mej, för krävande, då blir det som att jag slutar fungera..
Det blir liksom stopp i den "personliga-verksamheten".
Får ingen kontakt med känslor- tomt,
Har inga viljor -försöker bara att ta "en dag i taget" och hålla mej undan,
Vad VILL jag göra dessa dagar och gånger? Vad är KUL?... -Inget...!
VET ju vad jag BRUKAR trivas med och uppskatta att göra men inte det heller känns lockande eller ens nödvändiga. Nej, bara tungt och svart faktiskt. -Meningslöst.

Dagar som dessa; när jag satt lite "egenpress" på mej själv, talat om för mitt egna jag att jag måste bestämma mej! Lyssna på mej själv och inse vad det är jag VILL och vad det är jag TÄNKER PÅ.
Det är dessa dagar det blir värst.. När jag försöker "koppla på" och lyssna till mej själv, försöker hitta lösningar och utvägar på mitt liv och mina problem.

Då skriker de åt mej,"hjärnspökena", kroppen blir som en myrstack (i full rörelse men ändå helt fastlåst), paniken infinner sig, självhatet, meningslösheten och frustrationen.

Alla vet väl hur det kan vara att behöva "umgås" med en helt okänd människa.
Lära känna någon helt på nytt?
-Det kan vara ganska påfrestande..
Om man sedan upptäcker att man inte alls trivs med denna individ utan tycker att den är mer som en stor böld i arslet och man helst av allt skiter ut den och sedan lugnt spolar ner den i toan för att aldrig mer behöva se den igen (pusth, lång mening. -blev lite upprörd)...
- så känner jag för mej själv jävligt ofta.
fattar inte vad jag är för en klen mupp som har noll koll på mej själv ena stunden för att andra stunder vara HELT inne på vad jag tycker, vill och står för.

Fy fan säger jag bara!
Att ständigt befinna mej i boxningsringen, öga mot öga med mej själv, kasta sylvassa blickar till mej själv som bara uttrycker ett stort och tungt HAT...

-Det, vill jag lova, målar det mesta jävligt svart . . .

Kram , Puss